En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Ann Lystedt

Ann Lystedt

Ann Lystedt, är frilansskribent i Västerås. Hon har tidigare bland annat varit journalist på VLT och chefredaktör för Bärgslagsbladet/Arboga Tidning.

Tillhör du -68-generationen? Inte som födelseår förstås, men som aktivist? Det pågick ju en del barrikadarbete i världen.

För egen del väcktes nog radikaliteten något senare och 1968 blev i stället året då jag som rätt omogen tonåring hamnade i USA som utbytesstudent.

Denna vår börjar uppladdningen inför 50-årsjubileet av vår ”graduation” från high school nästa år. Bilder av de vi var 1968 och våra nunor idag läggs parallellt, på den sajt vi delar. En bunt gamlingar, men där en kan spåra ursprunget.

Om vi lämnar utseende därhän – hur troget våra tidiga personligheter åldras vi egentligen? Visst finns det en beständighet i vissa personliga drag? Familjeförhållanden, sjukdomar, yrkeserfarenheter, livets knuffar och omvägar präglar oss såklart, men nog finns det en kärna som består?

Med viss rodnad erinrar jag mig mitt unga jag, men kan även se en spunnen tråd mellan personligheten då och nu. En slags konsekvens. Den där nyfikenheten, oräddheten, godtrogenheten och möjligen också vänsterlutningen. Då som nu. Även om sträckan mellan ord och handling blivit längre och plakatparollerna bleknat till förmån för mer pragmatiska insatser…

Alla förmår ju inte att som Mikael Wiehe, Joan Baez eller andra genomkonsekventa idealister bevara energin genom decennierna. Men det innebär ju inte att en inte berörs! 60-talskampen för fred och mot orättvisor väcker känslor, inte minst genom musiken.

Tage Danielssons fantastiska ”Var blev ni av ljuva drömmar?” blir ett återkommande soundtrack när världen mörknar. Den lysande texten vänder från uppgivenhet till uppmaningen att ”tro på det vi trodde på trots allt!”

Mer än en gång hör vi talas om mogna människor som finner en ny kärlek. Nej, inte alltid ny! Nygammal. En ungdomsförälskelse, en kort fling, ett span som inte blev mer än så på den tiden. Som flammar upp igen – av en händelse eller genom att den ena parten medvetet söker upp den andre. Det måste ha att göra med att det som en gång väckte känslor överlevt genom tidens slingriga gång och har med personlighetens kärna att göra. Startsträckan är redan avverkad och sparlågan flammar lätt upp igen.

Och en annan sida av detta med att personligheten i någon mån är perenn: barndomsvänner. Vilken nåd att få behålla kontakten med några av dem som kände en som ung! En behöver liksom inte bevisa något.

Jag är inte helt säker på att ett ungdomligt svajigt år i USA bär över decennierna mot en lyckad återträff. Får fundera på den. Men jag vilar så länge i förvissningen om att personlighetens grundkärna är perenn. Och varje gång den blomstrar blir det ett fint livstecken.

Ann Lystedt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto