En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Ann Lystedt

Ann Lystedt

Ann Lystedt, är frilansskribent i Västerås. Hon har tidigare bland annat varit journalist på VLT och chefredaktör för Bärgslagsbladet/Arboga Tidning.

Arbetsglädje på egna villkor

Det vankas en respit för alla arbetssugna över 65, genom den tvärpolitiska överenskommelsen om nya pensionsregler. I praktiken finns ju redan möjligheten, allas arbetsliv är minsann inte reglerat av en arbetsgivares formella möjlighet att sätta stopp. Men att höja dagens gräns för rätten att stanna kvar i jobbet – från 67 till 69 år – är en signal ändå.

En slags formell anpassning till verkligheten.

Att många mogna människor både orkar och vill fortsätta att göra nytta (och för all del tjäna pengar) märks i arbetslivet, där en hel del av de nyss pensionerade återvänder som konsulter, inhoppande chefer och frilansande vikarier.

En mig närstående människa, född exakt i mitten av förra seklet, bar häromveckan hem en prunkande blomsterkorg med värmande ord av tacksamhet från yngre kollegor som gärna ser honom återvända nästa högsäsong också, med de mångåriga erfarenheter han besitter.

En god vän med tidigare pedagogisk bakgrund återvände till gymnasieskolan som lärare på deltid när han pensionerades efter många år på en hög chefsposition inom kommunen.

Präster och predikanter förmår döpa, viga och begrava långt upp i åren och Stiftsgården i Rättvik inbjuder regelbundet ”återbrukare”, pensionerade prästpar och diakoner, som håller i andakter och samtal.

Invändningen att alla de som slitit fysiskt hårt minsann förtjänar sin pension och rätten till vila är självklar. För dem är nog pensionsuppgörelsen en besvikelse, genom en successivt höjd åldersgräns för det tidigaste uttaget av allmän pension, från nuvarande 61 till 64 år.

Men med en ökande skara av ”friska” pensionärer är valfriheten viktig. Och de som återvänder som timresurser till exempelvis vården eller skolan efter 65 nämner ofta just att de orkar för att de själva får sätta ramarna för sin insats.

Att ens förmåga att bidra inte med automatik följer almanackan visar även de enorma insatser som görs ideellt av nypensionerade, besjälade människor, inte minst i allehanda aktiviteter för asylsökande och nyanlända. Jag har inblick i flera frivilligorganisationer och styrelser och möter där både lärare och en del gamla kollegor. De använder nu, varma av empati, sin pedagogik och sin organisations- eller analysförmåga i nya sammanhang.

För egen del (född -51) har ett liv inom förskolan, tidningsbranschen, företagarsfären och organisationsvärlden – under vissa år i chefsposition – gjort mig rejält ovillig att stressa mer.

Av och till blir jag ändå rastlös av att inte ha ett helt organiserat syssloliv och är glad varje gång någon känner igen mig för vad jag gjort genom åren.

Rastlösheten har å andra sidan fått mig att tacka ja till ideella uppgifter inom en del nya, intressanta sammanhang. Så länge jag är tämligen fri att sätta gränser och styra min tid ger mig de uppdragen en känsla av fortsatt betydelse…

Och får en bara skriva en krönika emellanåt är allt gott!

Ann Lystedt

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto