En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Dags att sätta gränser för ”mätkulturen”

Hon har lyft på locket till en tryckkokare – filosofen och författaren Jonna Bornemark. Plötsligt vill alla tala med henne om den nya boken – Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. I den sätter hon ord på vad många känner – att mätandet, granskandet och dokumenterandet inom vård, omsorg och skola har gått för långt.

Jonna Bornemark medverkade i en rad seminarier på bokmässan tidigare i höst och hon har intervjuats i radio, TV och tidningar. Den stora uppmärksamheten beror inte på att hon har upptäckt något som ingen annan har sett. Tvärtom. Det bubblar redan i tryckkokaren. Många anställda inom vård och skola har länge känt en stigande frustration över att tvingas använda sin tid till att dokumentera i stället för till möten öga mot öga med patienter eller elever.

– Ibland har jag känt mig som pojken i sagan om Kejsarens nya kläder. Jag går runt och säger att kejsaren är naken, fast alla ser det. Det jag har formulerat är mångas erfarenheter. Folk upplever detta inpå skinnet, säger Jonna.

Hon hävdar att det hon kallar ”förpappringen”, och den dubbla verklighet som uppstår när allt som görs också ska dokumenteras, är en orsak till att så många i så kallade mellanmänskliga yrken blir utbrända. Det handlar inte bara om en allmän stress utan också om den stress det innebär att inte få ägna sin tid åt det de har utbildning och intresse för – människor. Och det handlar heller inte bara om att få tiden att räcka.

– Även om man har tid för dokumentationen så är det ett dränerande arbete. Det tar energi utan att ge något tillbaka. Dessutom kan man som anställd få höra att det är dokumentationen som är viktigast, säger Jonna.

Hon betonar att hennes bok inte är en skrivbordsprodukt, utan väl förankrad i en vardagsverklighet som beskrivits för henne, bland annat av de studenter hon undervisar på Södertörns högskola. Det är människor som vidareutbildar sig, men som har erfarenhet av vårdarbete.

Utvecklingen mot den ”mätkultur” vi lever med idag tog fart när organisations- och styrningsmodellen New Public Management runt millennieskiftet började tillämpas i offentliga verksamheter . Med inspiration från näringslivet skulle dessa verksamheter bli effektivare.

– Det fanns anledning att förändra det som då kallades den ”ofantliga sektorn” och i slutet av 90-talet fanns intressanta diskussioner som handlade om att fånga upp personalens kunskaper och utveckla verksamheten med professionella och kollegiala samtal. Men sedan leddes det hela snabbt in på spår som dominerades av ekonomi och marknadstänkande. Nu är det dags att begränsa detta, säger Jonna.

En kunskapssyn som bara erkänner det mätbara, och det som kan dokumenteras, får konsekvenser i vardagsarbetet. Det är till exempel lättare att fästa på pränt hur många som deltog i ett parti Fia med knuff på äldreboendet, än att försöka fånga deras upplevelse av samvaron. Eller att sätta kryss i rutan för att någon fått sin dusch, jämfört med att med att försöka uppskatta värdet i ett samtal om livsfrågor. Det innebär att man styr bort från det viktiga men svårfångade mänskliga mötet till förmån för ifyllda rapporter om konkreta åtgärder. Det som skulle innebära kvalitetssäkring riskerar att i stället sänka kvaliteten i vård och omsorg. Och ju mer mäthysterin tränger in i vardagsarbetet desto oftare upphör självklarheter att vara självklarheter. Det som inte har en kryssruta i dokumenten blir inte viktigt, även om det kanske är viktigast av allt, menar Jonna och ger ett exempel.

– Att inte behöva dö ensam var en ”checkruta” som fick införas i vården för att man insåg att annars kanske personalen inte skulle tycka att det var självklart att någon ska finnas vid en döende persons sida. Men när vi måste redovisa det självklara är det något som är fel.

– Det ligger naturligtvis ingen illvilja bakom den här utvecklingen, fortsätter hon. Betraktade var för sig kan olika dokumentationer förefalla motiverade och rimliga, men sammantaget utvecklar de en kultur som tränger tillbaka det subjektiva, det som handlar om att vara närvarande i en situation och handla utifrån vad situationen kräver. Handlingar som kräver ett professionellt omdöme, bortom manualer och mätverktyg. Jag är inte emot att vi mäter saker, men vi behöver en diskussion kring vad som ska mätas och varför.

Mätbarhetsstressen har växt under 2000-talet. Det är ett faktum som kan belysas med många exempel från dagens arbetsliv. Men i arbetet med boken ville Jonna, som den filosof hon är, kasta ljus över den samtida bilden med hjälp av tankar från äldre tiders filosofer. De kan bidra med andra perspektiv och begrepp än de som lyfts fram i vår egen tid, menar hon. Hon valde ut tre filosofer, vars tankar och teser på olika sätt kan kopplas till bokens ämne, Nicholas Cusanus (1401-1464), Giordano Bruno (1548-1600) och René Descartes (1596-1650).

Nicholas Cusanus

Nicholas Cusanos är den av de tre filosoferna som hon refererar mest till i sin bok. Hans uppdelning av förnuftet i ett kalkylerande ”ratio” och ett reflekterande ”intellectus” är ett raster som Jonna gärna lägger över dagens mätsamhälle. Då framträder ratio som den allt överskuggande aspekten, medan intellectus drivits tillbaka.

Giordano Bruno

Giordano Bruno använder begreppet ”pedant” för att beteckna det levande tänkandets fiende. En pedant är enligt Bruno den som förlorar sig i regler, abstraktioner och generaliseringar och tappar kontakten med det konkreta i specifika situationer.

René Descartes

René Descartes finns med i sammanhanget eftersom han står för många av de tankemodeller som vårt nutida mätbarhetssamhälle bygger på.

– Jag har sett dessa herrar och mig själv som ett sorts kollegium under arbetet med boken. Jag har en personlig relation till var och en av dem. Cusanus ser jag som en god kollega, men Bruno är min favorit. Honom är jag lite kär i. Han är smått galen och väldigt levande. Descartes är något av en antagonist. Jag tycker att han låser in sig i sin dualism, säger Jonna.

Tror hon på Det omätbaras renässans, som är den första delen av bokens titel? Ja, kanske. Hon har noterat att det börjat komma vad hon kallar ett mikromotstånd mot ett överdrivet mätande ute på arbetsplatserna.

– All förändring börjar i att man tycker något är fel och hittar en annan riktning. Jag tror på samtal, på att det går att ändra strukturer och att det är idé att ta dessa diskussioner. Mänsklig kultur har ändrats många gånger och måste kunna ändras igen. Jag har ingen färdig lösning och jag tror inte att min bok ensam åstadkommer något, men den kan inspirera till samtal, säger Jonna Bornemark.

Text: Yvonne Busk. Porträttfoto av Jonna Bornemark: Robert Blombäck Bilder: Mostphotos

Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde är utgiven av Volante förlag 2018.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto