En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Dans och hälsa

Dans kan hjälpa människor som drabbats av stroke eller afasi att hitta tillbaka till ett aktivt liv. Dansen har potential att beröra såväl – fysiska och mentala som sociala och existentiella aspekter av hälsa, anser Heidi Mettiäinen, danspedagog, koreograf och danskonstnär.

I Västerås har projektet Delaktighet & livskraft just avslutats. Heidi Mettiäinen har drivit det i samverkan med de lokala stroke- och afasiföreningarna. Hennes ambition är att utveckla dans som ett arbetssätt i hälsosammanhang.

I två år bodde hon i London. Där deltog hon i ett projekt med dans för strokepatienter på ett neurologiskt sjukhus. Utvecklingen på det området har kommit längre i England än i Sverige och tillbaka i Västerås drog hon igång projektet Delaktighet & livskraft som pågått mellan augusti och december. Totalt deltog 32 personer, fördelade på tre grupper. De flesta av deltagarna var medlemmar i stroke- eller afasiföreningen, men några kom också med genom kontakt med mötesplatser.

Ett mål var att öka deltagarnas välbefinnande, stärka dem fysiskt, mentalt och socialt och därmed underlätta vägen tillbaka till ett aktivt liv och öka delaktigheten i samhället.

Dans kan låta lite pretentiöst och få människor att tänka att de inte kan. Därför talar Heidi hellre om ”skapande rörelse” när hon möter deltagarna. Vad det handlar om är att hitta sätt att uttrycka det man vill berätta när talet försvunnit, eller kroppen inte lyder som förr. Heidi berättar om en av deltagarna som med en enkel rörelse kunde förmedla den hemlängtan hon kände. En annan kvinna, över 90 år gammal, satt i rullstol. Hon var helt förlamad i ena sidan, behövde stöd för båda sina fötter och hon talade inte alls. Så småningom började hon ”ljuda” och efter ytterligare en tid kom hela meningar. Dessutom kunde hon efter ett tag sätta ner sin ena fot på golvet och sparka sig fram med den.

– Jag tyckte att hon blev tydigare som person och trädde fram ur sitt skal under projektets gång, säger Heidi.

Heidi Mettiäinen

– Jag hoppas att regioner och kommuner ska få upp ögonen för värdet i detta. Behovet av aktiviteter efter första sjukhustiden är enormt. Där finns ett stort glapp, säger Heidi och hon menar att dansen också är ett sätt att möta varje individ.

– Människor är olika. Bara för att man har samma diagnos är det inte säkert att man behöver samma saker. I utvärderingen har jag sett att deltagarna tagit till sig olika delar av det vi gör. En del upplever att dansen är ett sätt att slappna av, andra betonar kreativiteten, eller en ökad kroppsmedvetenhet och en del ser det mer konkret som fysisk träning. Den sociala aspekten har många framhållit. Både de som haft stroke och de som drabbats av afasi riskerar att bli isolerade. Här får de möta andra i ett tryggt sammanhang, säger hon.

Efter varje träff har Heidi skrivit ner det som hänt och reflekterat kring hur hon vill utveckla sitt arbetssätt. Hon har också noterat spontana reaktioner som ligger lite utanför den mer formella utvärderingen och citerar ett par deltagare. Tillsammans sammanfattar deras kommentarer hela tanken med projektet, tycker hon.

 

 

 

En mer formell utvärdering av projektet gjordes i form av enkäter.

På frågan hur de anser att dansen påverkar dem svarade 80-87 procent av deltagarna att det var roligt, att det gav dem livsglädje och var en meningsfull aktivitet som gav dem energi.

63 procent ansåg att de fick vara kreativa och bestämma sina egna rörelser. De tyckte att de mötte människor på ett nytt sätt i dansen och att de fick en mer positiv relation till sin kropp.

50-57 procent tyckte att dansen hjälpte dem att förbättra kroppens funktioner och att känna den egna kroppen. De kände också att de vågade prova nya saker genom dansen.

40-43 procent uppgav att dansen stärkte dem fysiskt och att den innebar att de kunde berätta om sig själva och sitt liv.

13 procent kände att dansen gjorde dem trötta.

Heidi tycker att hon fått insikter som stärkt henne i att hon är på rätt spår, men om dans ska kunna bli en etablerad metod i vård och rehabilitering krävs mer forskning och därför var ett annat mål med Delaktighet & livskraft att väcka intresse för längre forskningsprojekt. Hon för redan samtal med Mälardalens högskola kring möjligheten att fysioterapistudenter skulle kunna arbeta med utvärderingar av hennes verksamhet.

– Jag skulle vilja få en vetenskaplig utvärdering av det jag gör, så att det blir ännu mer konkret. Det finns överväldigande bevis för att kultur ökar människors välbefinnande. Men när man blir så specifik som att försöka visa på hur dans kan hjälpa strokepatienter, eller de som drabbats av afasi, måste det belysas ytterligare. Och det måste göras med vedertagna vetenskapliga metoder, eftersom vården efterfrågar den typen av studier, säger hon.

I gruppen släppte ångesten

Nisse och Inger Karlsson

Nisse Karlsson är gift med Inger som drabbades av en stroke för snart tre år sedan. Tidigare hade hon fått en konstgjord hjärtklaff inopererad och i somras fick hon dessutom en hjärtinfarkt. Efter det växte hennes ångest för att nya saker skulle kunna inträffa och hon kände sig helt beroende av sin make. Genom strokeföreningen fick de höra talas om dansgruppen.

– Just det där med dans lät lite konstigt först, berättar Nisse. Vi har ju slutat dansa för länge sedan och Inger har svårt att röra sig. Till allt annat har hon problem med en höft. Men hon började ändå i gruppen. Jag tänkte först att jag skulle få möjlighet att gå en promenad medan hon var där, men det gick inte i början. Jag kunde inte lämna henne. För mig blev det ett mål att hon skulle kunna vara i gruppen utan att jag var med och efter ett tag gick det. Hon blev trygg i gruppen och jag kunde gå mina promenader. Sammanlagt kunde jag nog göra det 70 procent av gångerna.

– Inger har varit långt nere mentalt, men jag tror och hoppas att förbättringen kommer att hålla i sig nu. Problemet är att allt sånt här upphör. Landstinget släpper patienterna när de är färdigvårdare på sjukhus. Nu är det bra, säger de. De borde med anhörigas hjälp kunna lägga upp en fortsättning. Alldeles i början kommer ett stroketeam hem. Det är bra, men sedan släpps alltihop. Först kommer de fem dagar i veckan och sedan inte alls. Jag menar att man borde kunna glesa ut det så småningom till kanske ett besök i veckan, men att kontakten fortsätter, säger Nisse.

Jag är ett mirakel

Lena Björkman

Lena Björkman är en annan av deltagarna i projektet. Hon drabbades svårt av en stroke under en resa i Frankrike 2008.

– Jag var där och cyklade tillsammans med några träningskompisar. Plötsligt fick jag en fruktansvärd huvudvärk. Det var som om någon stuckit in en kniv i huvudet. Jag ramlade med cykeln i ett dike. En av mina kompisar var läkare. Han kom fram först och kallade direkt på ambulans. Sedan fick jag ligga nedsövd i Frankrike i två månader innan de ansåg att jag kunde flyttas hem till Sverige.

Väl hemma tillbringade Lena 13 månader på sjukhus. Först på S:t Göran i Stockholm och sedan på Danderyds sjukhus.

– Danderyd är ett fantastiskt sjukhus. När jag kom dit kunde jag varken gå eller prata. Men de satte in en shunt i hjärnan som gjorde att jag fick tillbaka talet. Och de gav mig stenhård träning för att jag skulle kunna gå igen, berättar Lena.

Idag är hon så gott som återställd, något som strängt taget betraktats som omöjligt, efter den svåra stroke hon drabbades av.

– Jag träffade nyligen en sjuksköterska som sa att jag var ett mirakel! berättar Lena.

Nu kan hon arbeta igen, som silversmed och konstnär. Hon är rörlig i kroppen och uppskattar mycket att ha fått vara med i dansprojektet.

– Man blir så glad av det! Jag känner mig lycklig när jag har varit där. Det skulle ha varit bra att delta i något sådant redan på sjukhuset, säger hon.

Ordlös kommunikation

Mariann Ytterberg

Mariann Ytterberg är själv inte drabbad av stroke, men sitter i styrelsen för strokeföreningen i Västerås som samarbetat med Heidi Mettiäinen och afasiföreningen kring projektet.

– Det som slagit mig, när jag tittat på vad som händer i dansgrupperna, är hur människor kan kommunicera utan ord och göra det utan att man ens tänker på att det är så. Det är fantastiskt. Den kunskapen borde jag haft för länge sedan, när jag jobbade som distriktssköterska, säger hon.

– I akutsjukvården är vi så inriktade på att ta hand om patienter från ett naturvetenskapligt och evidensbaserat perspektiv. Här rör vi oss i en helt annan dimension och jag har sett hur gott människor mår av att delta. En konsekvens av stroke är att man ofta tappar självförtroendet totalt. I föreningen jobbar vi mycket med att stärka det och i dansgruppen får man känna att man kan. Deltagarna är med helt på sina egna villkor och jämförs inte med någon annan. Det har varit mycket skratt och glädje i grupperna. Man undrar vad det egentligen är som händer inom dem. Någon sorts process är det.

Mariann skulle välkomna mer omfattande forskning som kunde fördjupa kunskapen kring den processen och hur dans kan användas i hälsosammanhang.

– I föreningen har vi en devis; Ett värdigt liv efter stroke. Kan detta bidra till den värdigheten? Det skulle jag vilja veta, säger hon.

Heidi Mettiäinens företag heter Humledans. Det för tankarna till myten om humlan som enligt fysikens lagar inte kan flyga, men som gör det ändå. Symboliken i detta är en anledning till att hon valt namnet. En annan är att hennes finska efternamn betyder just humla.

– Jag jobbar med människor som ofta säger; jag kan inte dansa, eller jag kan inte dansa längre. Men de kan. Det går alltid att anpassa dansen efter vars och ens förutsättningar, säger Heidi.

Projektet Delaktighet & livskraft är ett samarbete mellan Humledans, Strokeföreningen Västerås, Afasiföreningen Västerås och Möjlighetsministeriet, med finansiering av PostkodLotteriets Kulturstiftelse.

Text/ Foto: Yvonne Busk

För mer info: www.humledans.se

Se även tidigare artiklar om dans och hälsa:

Tango och Parkinson – en forskningsresa.

Tango för livskvalitet.

Varför dans med parkinsonsjuka?

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto