En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Det där med kroppen och själen

1600-talsfilosofen René Descartes framställs ofta som den som fört in bilden av den tudelade människan – kropp och själ – i medicinska sammanhang. Men han var varken ensam om eller först med att tänka på människan som sammansatt av kropp och själ eller kropp och ande. Likande tankar har människor haft i alla tider och finns beskrivna både hos antika filosofer och i bibelns skapelseberättelse, påpekar Nils Uddenberg, läkare, professor i psykiatri och författare.

Nils Uddenberg disputerade i psykiatri 1974 och var under 15 år verksam som psykiater. Då arbetade han nästan bara med psykosomatik, alltså utifrån ett perspektiv som omfattar såväl patientens psykiska tillstånd och livssituation som kroppsliga sjukdomssymptom.

Tanken om människan som en varelse med å ena sidan en kropp och å andra sidan en själ, eller ett psyke, går ju också igen i hur vården är organiserad. Den somatiska vården för sig och psykiatrin för sig. Nils Uddenberg menar att det finns skäl att upprätthålla en specialisering. Varje kunskapsfält är stort och det är inte säkert att en skicklig kirurg också är bra på att ta hand om någon som drabbats av depression. Han tycker att begreppet helhetssyn ibland blivit ett honnörsord som är till intet förpliktigande.

– Vad exakt menas med det? vill jag fråga när jag hör det. Vad betyder det i läkarens praktiska gärning?

Nils Uddenberg

Det han skulle önska är att fler läkare hade ett psykosomatiskt perspektiv i mötet med patienterna. Att han själv under de 15 år han var verksam som psykiater arbetade på det sättet berodde delvis på att han inte ville tappa sina kunskaper i somatisk vård. Men det finns svårigheter med att arbeta psykosomatiskt. Hans erfarenhet är att patienter ibland blir provocerade om doktorn börjar göra kopplingar mellan fysiska symptom och hur det ser ut i deras liv.

– De kan känna att det inte blir tagna på allvar och beskyllda för att vara inbillningssjuka. Men det är inte alls vad det handlar om. Säger de att de har ont i magen så har de naturligtvis det. Det man gör är ju att försöka hitta förklaringar till smärtan och de kan ibland sökas i psykiska faktorer. Vi behöver våra specialiteter, men i det sammanhanget är uppdelningen problematisk.

– Jag tror att många läkare i den somatiska vården skulle behöva både mer kunskaper om psykosociala faktorer och mer råg i ryggen. Många gånger misstänker kanske läkaren att patientens tillstånd kan ha något att göra med hans livssituation, men tvekar att ta upp det, säger han.

Lidande & Läkedom, del 1

På senare år har Nils Uddenberg framför allt varit verksam som författare.

2015 gav han ut ett omfattande verk om den västerländska medicinens utveckling; Lidande och läkedom (Fri Tanke förlag). Det består av två tjocka volymer, där han bland annat kommer in på René Descartes teorier om ”res extensa” och ”res cogitans”.

”Res extensa” stod för den materiella verkligheten som vi kan uppfatta med våra sinnen, inklusive våra fysiska kroppar. Detta – det som var möjligt att iaktta och mäta – var vad naturvetenskapen skulle ägna sig åt, enligt Descartes. Dåtidens forskare genomförde både dissektioner och vivisektioner (på levande djur). Bland annat hade William Harvey redan 1628 påvisat hur blodomloppet fungerar och jämfört det med hur pumparna i ett vattenledningssystem arbetar.

Lidande & Läkedom, del 2

”Res cogitans” omfattade tankar och känslor. Det hörde till den osynliga och andliga värld som Descartes ansåg borde överlämnas till teologerna.

Han betraktade människokroppen som en maskin. Eftersom den var skapad av superingenjören Gud var den långt mer avancerad än de maskiner människor hade lyckats skapa. Att han så ivrigt förespråkade att det var människans fysiska kropp som naturvetenskapen, och därmed läkarvetenskapen, skulle ägna sig åt tror Nils Uddenberg var något av en strategi för att inte utmana teologerna. Samtidigt menar han att motsättningen mellan naturvetenskapen och kyrkan inte var så stor som den ibland framställts.

– Man ska komma ihåg att de flesta professorer långt in på 1800-talet var prästvigda. Den västerländska vetenskapen växte fram på universiteten som ofta var teologiska. Och naturvetenskaparna avvisade inte religionen. Det var vanligt bland 16- och 1700-talens naturvetenskapliga forskare att de såg sitt arbete som en hyllning till Gud. De blev mer och mer imponerade av Guds skapelse ju mer de studerade den, säger han.

På något sätt måste ju själen och den fysiska kroppen vara förbundna med varandra och Descartes förslag var att det skedde genom tallkottskörteln, eller epifysen, som sitter i hjärnan. Han talade också om ”livsandar” som skickade signaler om hur kroppen skulle agera.

– Livsandarna gav liv åt kroppen genom rörelser, till exempel. Men Descartes hade problem med detta. Hur kan den immateriella tanken resultera i en handling? Jag tänker att nu ska jag dricka ett glas vatten eller en kopp kaffe och sedan utför kroppen handlingen. Det problemet finns fortfarande som en frågeställning. Allt vi känner, tänker och gör motsvaras av vissa processer i hjärnan. Men exakt hur det fungerar har vi fortfarande inte lyckats klarlägga, säger Nils Uddenberg.

Föreställningen om människan som en mekanisk maskin var förhärskande inom läkar- och naturvetenskaperna fram till slutet av 1700-talet. Men då hände något. Ett tänkande växte fram som gav plats åt en ny dimension. Man börjande uppmärksamma den formande livskraft som krävs för att till exempel ett embryo ska utvecklas till vad det är ämnat att bli.

– Hur kan ett ägg utvecklas till något så komplicerat som en kyckling? Eller ett mänskligt embryo till en baby? Det är mirakulöst. När de här tankarna började komma, och man tog avstånd från det mer mekaniska tänkandet, ansåg många att det var ett steg tillbaka. Det tycker inte jag. Jag tycker att det medförde en bättre beskrivning av verkligheten. Det innebar ett mer organiskt tänkande som vi fortfarande tillämpar, till exempel inom genetiken, säger Nils Uddenberg.

Det är länge sedan Nils Uddenberg själv arbetade som läkare, men det som kan göra honom riktigt upprörd med dagens sjukvård är bristen på kontinuitet.

– Flera forskningsstudier visar att det som verkligen är helande är att läkare och patient bildar en allians mot den sjukdom som ska bekämpas. Bara tilltro kan naturligtvis inte bota en cancer, men om patienten har en allierad läkare som han litar på har han mycket större möjligheter att leva med sin sjukdom och medverka i behandlingen. De patienter som inte hittar den tryggheten valsar runt i sjukvårdssystemet och det kostar landstingen massor med pengar, säger han.

Text: Yvonne Busk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto