En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

En dopamindusch i hjärnan  

Min fru ser mig gå mot pianot med ett stort leende och med ett ännu större när jag går därifrån, säger Bengt Braun. Vid 68 års ålder har han börjat spela piano, efter ett uppehåll på nästan 60 år. Han har startat på nybörjarnivå, eftersom det är så länge sen sist och upplever en helt annan spelglädje nu än när han var liten.

– Jag slutade när jag var elva och det var nog den tråkiga repertoaren som bidrog till det. Nu spelar jag musik som jag själv tycker om. Beatles och blues, till exempel. Jag får lära mig ackordföljder och det låter så bra! Det är en stor glädje. Samtidigt vet jag att det kommer att ta lång tid att nå dit jag vill. Jag har en hög ambitionsnivå. Men Ranj här är mycket pedagogisk, säger han.

IMGP2718 - version 2Ranj Shams är hans lärare och en av delägarna i musikskolan Norra Akademien i Danderyd. I tre månader har de träffats en gång i veckan i skolans lokaler, inrymda under ett parkeringshus i Mörby Centrum. Detta är den tionde lektionen.

Skolan tar emot elever i alla åldrar. Majoriteten är barn, men av de 45-50 elever som Ranj undervisar är tio vuxna och av dem är sex-sju pensionärer. Och på skolan har man märkt en viss ökad efterfrågan i den gruppen.

– De som kommer hit bor i Danderyd och Djursholm. Det är ett lite avgränsat område. Folk här känner varandra, så ryktet sprider sig. Några tänker kanske att ”inte kan väl jag…”, men så ser de att någon de känner kan och då vågar de sätta igång, säger Ranj.

Åldern spelar roll för den som vill lära sig spela. Men föreställningen att den sent i livet enbart skulle vara ett hinder stämmer inte, menar Ranj. Motoriskt kan det bli lite svårare med åren. Det kan vara svårare att få fingrarna med sig, till exempel. Handskakningar och grova, stela fingrar kan också begränsa. Men längre erfarenhet är samtidigt en tillgång i det här sammanhanget, som i så många andra.

– Som äldre har man hört mycket mer musik. Det spelar roll. Och det handlar inte bara om att man har en större repertoarkännedom, utan också om att man hört många olika rytmer, tonföljder och ackordgångar vilket gör det lättare att ta till sig och härma dem, säger Ranj.

Att musik är bra ut hälsosynpunkt tvivlar han inte ett ögonblick på.

– Jag kan inte redogöra för de vetenskapliga belägg som jag vet finns, utan jag talar från min erfarenhet. Men musicerande innebär hjärngymnastik och koordinationsövningar. Då uppstår ett flow som definitivt påverkar livsglädjen och kanske också livslängden. Och kommer man till en nivå då man kan spela ihop med andra är det i sig en källa till glädje, säger han.

IMGP2708 - version 2Bengt har genom hela livet haft musiken med sig på något sätt. I föräldrahemmet fanns instrument och musik och under studenttiden var det gitarren han plockade fram när han behövde koppla av. Den – gitarren – har följt honom sedan och under en period spelade han ihop med andra i en grupp – Gubbröra. Men under ett hektiskt yrkesliv var utrymmet för musik trots allt begränsat, åtminstone för att träna och lära nytt. Bengt har haft höga positioner i samhället, bland annat som vd för Bonnier AB och ordförande i Skandias styrelse.

– Det var intensivt, problemorienterat och innebar ett högt tempo. Det var roligt i sig, men när man blir pensionär och släpper det rent exekutiva så står man där med sina energier. Jag valde mellan att försöka bli bättre på gitarr eller att börja med piano och rådfrågade min fru. Hon tyckte jag skulle satsa på piano, berättar han.

IMGP2704 - version 2Att musiken och gitarren har följt Bengt genom åren spelar roll även för hans pianospel, menar Ranj. Men generellt anser han att inställningen är det mest avgörande för hur bra det går att lära sig ett nytt instrument. Vi föds med olika förutsättningar och livet har fyllt på med olika erfarenheter. Det är den utgångspunkten alla har att jobba från. Det viktiga då är komma igång med musicerandet och det kan man göra på många olika sätt. Man kan spela efter noter, på gehör eller använda sitt visuella minne. Ibland filmar eleverna Ranjs händer uppifrån med mobilkamera när han spelar.

– Hur lär just jag mig bäst? Det är en fråga alla måste ställa sig. Och man måste tro på det man gör. Det låter som en klyscha, men det är faktiskt vad det handlar om, säger han.

Efter varje lektion är Bengt ivrig att få komma hem och öva. Ungefär en halvtimme om dagen brukar det bli. Ibland mer och ibland mindre. Han har fortfarande en hel del styrelseuppdrag kvar, plus att han är ambassadör för Hjärnfonden och arbetar ideellt med bland annat Baltiska barnfonden.

– Jag funderar inte över om det är lättare eller svårare att börja spela piano nu, än det skulle varit tidigare i livet. Och om det vore lätt skulle det inte vara lika roligt. Jag övar så mycket jag hinner och njuter av hela grejen. Det är något annat att spela själv än att bara lyssna på musik. Jag vill spela och sjunga till, men jag har ingen ambition att spela för andra. Om man gör något man verkligen tycker är roligt händer något kemiskt. En dopamindusch i hjärnan! säger han.

Text/foto: Yvonne Busk

 

 

Inga svar to “En dopamindusch i hjärnan  ”

Trackbacks/Pingbacks

  1. Lär dig spela musikinstrument som vuxen – Blodsrit.se - […] det som vuxen! Det behöver varken vara dyrt eller väldigt svårt. Att lära dig i äldre ålder utmanar och…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto