En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Ingen förändring utan pengar

En mer jämlik vård för demenssjuka är målet med regeringens nationella demensstrategi som nyligen presenterats. Det behövs, men om strategin inte åtföljs av en pengapåse är det bara svart text på vita papper, säger Carina Lindegren, vice ordförande i Demensförbundet.

Idag är skillnaderna stora mellan olika delar av landet och i olika kommuner när det gäller vilket stöd som ges till personer som drabbas av en demenssjukdom och deras anhöriga. Det gäller hur diagnoser ställs, bemötande hos vårdgivare och stöd till anhöriga bland mycket annat. Till grund för regeringens demensstrategi ligger en utredning som Socialstyrelsen gjort. Där man pekar man på sju så kallade förbättringsområden.

Samverkan mellan sjukvård och socialtjänst är ett sådant område. Till exempel är det bara 56 procent av kommunerna som i samverkan med landstinget bildat gränsöverskridande demensteam, enligt Socialstyrelsen undersökning.

Carina Lindegren

Carina Lindegren är utbildad undersköterska, sjuksköterska och demensvårdsutvecklare. Genom sitt engagemang i Demensförbundet och arbete i förbundets telefonrådgivning hör och ser hon dagligen hur olika villkoren är för demenssjuka i olika delar av landet.

– Man blir förtvivlad många gånger när man hör vad de som ringer berättar. Vissa kommuner har anhörigstöd, andra inte. Egentligen är de skyldiga att ge anhörigstöd, men eftersom det inte är preciserat vad som ska ingå i det så ser det väldigt olika ut. I vissa kommuner finns demensteam, i andra demenssjuksköterska och i del finns inte ens det. Det framgår också av samtalen att biståndshandläggare gör mycket olika bedömningar. Anhöriga ska inte behöva slåss för utökat bistånd. Många anhöriga vårdar sig själva sjuka. Vi tycker att de ska ha rätt till avlastning, säger hon.

Att det måste finnas tillräckligt med personal och att de dessutom har en adekvat utbildning för att ta hand om demenssjuka patienter är ett annat så kallat förbättringsområde som kräver utbildningssatsningar. Till exempel gäller det personal inom hemtjänsten.

– Det är ett jätteproblem. De jobbar allt de kan, men de har ett otroligt brett arbetsområde. De får ständigt nya människor att sköta om, men de får inte så mycket information om dem. Och att ta hand om demenssjuka kräver både kunskap och tid som de inte har.

Carina deltar just nu också i en utredning kring undersköterskors utbildning, och frågan om det ska vara ett yrke med legitimation.

– Vi behöver höja statusen för undersköterskor. Det är tungt, slitigt och dåligt betalt. Och demensutbildning måste ingå i deras utbildning. Idag kan man bli undersköterska efter en snabbutbildning på 20 veckor, eller efter en vårdutbildning på två år. Det är väldigt stor skillnad. I den tvååriga utbildningen kan man välja inriktning och det finns en handfull som väljer demensutbildning. Men det borde vara lika självklart att det ska ingå som att de får kunskap om andra sjukdomar. Det är märkligt att man kan sätta in människor utan den kunskapen i vården, säger hon.

Bättre samordning mellan kommuner och landsting, till exempel i form av demensteam och utbildningssatsningar för att stärka personalens kunskaper och kompetens är alltså en utveckling som Carina Lindegren och Demensförbundet välkomnar. Men – det finns ett stort och viktigt men, menar de – detta kommer inte att ske om regeringen inte samtidigt skjuter till pengar. Och några sådana pengar har inte aviserats.

– Om allt ska vila på kommunerna kommer det inte att bli någonting av detta, säger Carina.

Även när det gäller att få rätt diagnos är skillnaderna stora i landet, enligt Carina.

– Demens är ingen diagnos. Det finns olika sorters demens som tar sig olika uttryck och kräver olika behandling. Därför måste den som misstänks ha fått en demenssjukdom genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att fastställa diagnos och det ska ske inom tre månader. Nu är väntetiden allt från noll till sex månader, beroende på var man bor.

Den som är över 65 år utreds för demens i primärvården. Där tar man först prover för att utesluta att det rör sig om något annat som kan påverka minnet. Därefter görs ett så kallat MMT-test. Men det är inte tillräckligt för en demensutredning, enligt Carina.

– Resultatet kan ha att göra med dagsformen och också vad personen har med sig i bagaget. Någon som har jobbat på bank har till exempel lättare än andra att klara räkneexempel. På vård- eller hälsocentralen har man ingen möjlighet att göra en skiktröntgen och då ska patienterna remitteras vidare för en sådan undersökning. Men ett ytterligare problem är att bristen på geriatriker är enorm. Landstingen måste anställa fler och även här krävs mer resurser. Över huvudtaget måste äldresjukdomarna lyftas i vården. Det satsas mycket mer pengar på till exempel hjärt-kärlsjukdomar och cancer, säger hon.

Samhället måste bli mer ”demensvänligt”, slår regeringens demensstrategi fast. Demenssjuka människor måste få möjlighet att delta i vardagslivet och uträtta ärenden. För att det ska vara möjligt måste de bemötas på ett bra sätt i till exempel affärer, på apotek och banker och i kollektivtrafik.

Demensförbundet arbetar redan med detta och det som framför allt behövs är små vardagsinsatser, menar Carina.

– Det är ett arbete som sker mycket i de lokala demensföreningarna. Man kan gå ut och tala med personalen i affärerna, med taxichaufförer och andra som ofta kommer i kontakt med demenssjuka människor om vad de kan göra för att hjälpa till. Och vi alla kan bli mer uppmärksamma på när någon ser förvirrad ut och behöver hjälp.

– Koderna som är kopplade till betalkort är ett stort problem. Nu finns kortläsare som inte kräver koder, men de kostar att installera. Det borde man kunna få stöd för.

– När man läser regeringens strategi skissas planerna så stort. Så mycket ska göras på en gång. Men ofta är det små saker som har stor betydelse. Det finns mycket bra tankar, men återigen – vi vill se att det finns pengar till det i kommunerna innan vi tror på att strategin kommer att innebära förändringar, säger Carina.

Kalmar satsar

Kalmar kommun bestämde i november förra året att satsa på ett eget handlingsprogram på demensområdet. Den ligger helt i linje med den nationella strategi som regeringen nu gått ut med och innehåller bland annat följande delar:

  • Breddutbildning – All personal på samtliga demensboenden utbildas i systematiska arbetssättet BPSD (Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demens) och i Demens-ABC;
  • Spetssatsning  med ett särskilt specialistteam med kurator och specialistsjuksköterska införs som även har ett nära samarbete med primärvården och länssjukhuset geriatriska rådgivningsteam;
  • Forskning  – Tillsammans med Linnéuniversitetet har omsorgsförvaltningen anställt en klinisk lektor som ger bättre förutsättningar för att knyta samman teori med praktik inom områdena demens och anhörigstöd;
  • E-hälsa  – En särskild e-hälsostrategi tas fram för där välfärdsteknikens möjligheter ses över för att bl.a. kunna stärka demensomsorgen

(Källa: Kalmar kommun)

– Vi har noga följt Socialstyrelsens utredningsarbete. I november antog vi handlingsplanen och i samband med att vi fastställde budgeten avsatte vi öronmärka pengar för olika delar. Självklart innebär kostnader initialt. Dels för vissa tjänster och dels för utbildningar. Det innebär också implementeringskostnader i form av tid som avsätts vid varje berörd enhet i kommunen, berättar Mattias Ask, chef för Omsorgsförvaltningen i Kalmar kommun.

Text:Yvonne Busk Bilder: Mostphotos

Här kan du läsa mer om och ladda ner regeringens nationella demensstrategi:

https://www.regeringen.se/artiklar/2018/05/demensstrategi-med-fokus-pa-omsorg/

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto