En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Jag drivs av ett inre tryck när jag skriver

Det är en jätteskillnad mellan att vara 50 och 72, säger författaren Agneta Klingspor. Hon syftar på det fysiska, men också på tankar, preferenser i livet, arbete och rutiner. Hennes senaste bok Går det åt helvete ska jag ändå dö kom 2016 och kretsar mycket kring tankar om döden.

Det var mödosamt att skriva den boken, tycker hon. Så mödosamt att hon antytt att det får bli hennes sista. Inte på grund av ämnet, men för att arbetsprocessen i ett romanbygge är så krävande.

– Eftersom glömskan blivit tydligare fick jag pressa mig mycket för att vara tillräckligt alert. När man skriver prosatexter måste man ha allt i huvudet – hela boken. Den ligger som en fond i bakhuvudet. Utifrån den går jag in i mitt skrivlaboratorium och prövar. Kanske skriver jag något som, när jag väger det mot helheten, inte passar in i helheten. Då tar jag bort det. Det jag skriver snurrar alltid runt ett ämne, även om det gärna får spreta lite också, förklarar hon.

När vi träffas är det hett i Stockholm och Agneta kommer direkt från piren – en mycket lång pir vid Finnboda varv som hon ofta besöker.

– Det är fantastiskt härligt att ligga där och lyssna på vågbruset. När det är fint väder går jag alltid dit. Det tar bara 20-25 minuter, förklarar hon.

Bostaden ligger alldeles nära Vitabergsparken på söder. Här har hon bott sedan 1987 och känner de omgivande kvarteren utan och innan. Här går hon sina promenader. Hon lägger märke till detaljer i årstidernas skiftningar, följer fåglars och människors vardagsliv. Ett anteckningsblock har hon alltid med för att kunna notera det hon stöter på. Under de dryga trettio år hon rört sig här har det skett en hel del förändringar, inte minst sociala. Som att många psykiskt sjuka människor har hamnat på gatan efter att mentalsjukhusen monterades ner på 80- och 90- talen.

– Utslagningen är mycket värre nu än när jag flyttade hit. Jag ser hemska saker ibland, säger hon.

I Går det åt helvete ska jag ändå dö får läsaren göra sällskap med fru M. Hon delar många tankar och iakttagelser med Agneta, men har lånat drag även från andra kvinnor. Hur hon dök upp i huvudet har författaren ingen aning om. Fru M promenerar i samma kvarter som Agneta. Hon ser det Agneta brukar se. Noterar att kroppen inte alltid lyder och att minnet sviktar. Irriterar sig på koder och omöjliga telefonsvarare. Hon går runt Ringens galleria vid Skanstull och möter utslagna människor. Tiggare, hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka. Fru M vet ingenting om dem mer än att de alla ska försvinna. Precis som hon. Tankarna kring döden är återkommande.

Agnetas första drivkraft i skrivandet var att förstå. Det var därför hon började skriva dagbok som 11-åring – för att förstå tillvaron bättre. Men att sätta tankar om döden på pränt har inte lett fram till några insikter. Tvärtom. Döden är mer obegriplig än någonsin. Hennes slutsats har blivit det inte går att förstå vad den innebär. Hon såg sin mamma död och rörde vid henne då. Det var som att röra ett bord. Hårt.

– Det var så tydligt att hon inte alls var där längre. Det går inte att begripa och ju äldre jag blir desto mindre tänker jag på döden. Krämpor däremot tänker jag en del på. Dem känner jag av. Jag har fått diabetes2 och artros och snart dyker väl något mer upp. När jag åker bort måste jag se till att ha mediciner med mig. Det känns ovant och lite konstigt. Men jag går mina promenader – en timme om dan. Och eftersom jag bor två trappor upp utan hiss så går jag en hel del i trappor också, säger hon.

Agneta tycker om att gå på samma ställen. Återvända. På den tiden hon åkte till Grekland två månader om året, med en tung skrivmaskin i bagaget, var det till samma ö, samma by och samma hyrestant. Där blev flera böcker till, bland andra diktsamlingen Lavendelvisa (1985) – inspirerad av byns lavendel och lavendeldoftande traditioner.

”Glömskefaktorerna” som hon kallar fenomenet när vissa saker bara försvinner ur minnet började hon känna av för ungefär fyra år sedan. Eftersom hennes mamma dog i Alzheimers blev hon orolig och gick till doktorn.

– Han lugnade mig, berättar hon. Det var inte demens på gång, utan ett normalt ålderstecken. Nu skriver jag lappar hela tiden. Jag skriver upp vad jag ska handla och annat jag behöver komma ihåg. Och nycklarna har fått en spik innanför dörren så jag slipper springa runt och leta efter dem.

Agnetas böcker är detaljrika, träffande, ibland giftiga beskrivningar av människors livsvillkor. Hon skriver om fattigdom, utsatthet, åldrande och det svenska sjukvårdsmaskineriet. Stängt pga hälsosjäl kom 2010, efter att hon själv opererats för bröstcancer. I boken sätter hon ord på hur hon upplevt den eviga väntan som cancerpatienter utsätts för. Väntan på undersökningar, provtagning, provsvar, operationer och strålning. Väntetider som är nästan mer påfrestande än sjukdomen i sig. Författaren verkar ofta mycket arg. Själv vill Agneta snarare beskriva det som ett inre tryck.

– Jag måste känna ett tryck inifrån när jag skriver. Och det måste komma till uttryck i texten. Annars blir den inte bra, säger hon.

På frågan om hon ser något positivt med åldrandet svarar hon snabbt och utan omsvep.

– Att karlarna försvann! Jag har aldrig varit gift, men jag har haft många relationer. Män var viktiga och ibland kände jag behov av att gå ut och leta, på krogen till exempel. Nu känner jag ingen längtan, ingen saknad. Det är befriande. Dit trodde jag väl aldrig att jag skulle komma. Men som 50-åring vet man inte alls hur man kommer att tänka och känna som 70-åring.

Till livets glädjeämnen idag hör det som händer sista fredagen i varje månad. Då samlas en skara författare, konstnärer forskare och andra akademiker hemma hos en av dem till vad Agneta kallar en fri, anarkistisk salong.

– Det är människor i alla åldrar, från 20 till 86 och från olika politiska partier, som kommer dit. Vi diskuterar alla möjliga ämnen, men aldrig partipolitik. Dödshjälp tog vi upp en gång. Det blev en väldigt animerad diskussion. Jag tycker det är en bra idé att samla folk så där. Det borde göras mycket mer, säger Agneta, som också är en varm anhängare av Facebook .

– Det är också en fantastisk mötesplats där man kan diskutera mycket. En fin uppfinnig för alla åldrar. Jag kan vara vän med någon på 30. Det blir samtal om både allvarliga och vardagliga saker, som runt ett bord. Högt och lågt. Smalt och brett. Bland behöver någon hjälp med ett praktiskt problem. Då kommer en drös av tips. Det är som ett uppslagsverk av människors personliga erfarenheter.

Hennes dagar innehåller vissa rutiner. Promenaderna varje dag, tidningsläsning på nätet, framför allt kultursidorna på DN, Aftonbladet och Expressen. Samtal på Facebook. Om vädret är dåligt kan det bli en film på datorn och om det är bra går hon till piren. Bokläsning sker i perioder. Är hon inne i ett skrivprojekt är rutinerna striktare. Då börjar hon skriva vid niotiden på morgonen och håller på i ungefär fyra timmar.

– Man brukar säga att en skapandeprocess varar i fyra timmar. Jag har märkt att det stämmer. Och jag skriver alltid på mornarna och förmiddagarna, aldrig på kvällar eller nätter.

Men nu är det alltså meningen att det inte ska bli fler böcker. Eller?

– Jag känner nog det, även om Fru M lever kvar i mig lite. Men sista boken var jobbig att skriva. Så, nej slår hon fast med ett visst eftertryck, som för att övertyga även sig själv. Det ska inte bli fler böcker.

Text: Yvonne Busk Porträttfoto: Agneta Klingspor Bilder: Mostphotos/Pixabay

Fakta:

Agneta Klingspor är född 1946 och uppväxt i Uddevalla.

1977 debuterade hon som författare med Inte skära bara rispa, som fick stor uppmärksamhet.

Hon har under många år skrivit konstrecensioner och andra artiklar för Expressen kultur och litteraturkritik i Bonniers Litterära Magasin.

Parallellt med arbetet som författare och skribent har hon bland annat arbetat som kurator på ett mentalsjukhus och som invandrarlärare i Rinkeby.

För boken Går det åt helvete är jag ändå född, som kom 2006 tilldelades hon 100 000 av Albert Bonniers stipendiefond. Detta, och ett tioårigt stipendium från författarfonden, innebar att hon från 62 års ålder kunde bli författare på heltid. Hennes skönlitterära produktion rymmer romaner, noveller, dikter och dramatik.

Böcker:

1977 – Inte skära bara rispa

1979 – Tryggare kan ingen vara

1983 – Fast Land

1985 – Lavendelvisa (poesi)

1987 – Oajas dans (poesi)

1990 – Köttryckningar, berättelser

1994 – Nyckelroman

1999 – Framkallning

2006 – Går det åt helvete är jag ändå född

2008 – Pressa läpparna här

2010 – Stängt p g a hälsosjäl

2013 – Dagböckerna 1962-1992

2013 – Tji fick du, artikelsamling från 70-talet och framåt

2016 – Går det åt helvete ska jag ändå dö

Ett svar to “Jag drivs av ett inre tryck när jag skriver”

  1. Ann Lystedt skriver:

    Stark intervju, Yvonne!
    Lite arg verkade hon, som du skriver. Men kanske mer en person med målmedveten styrka, blandad med ett mått av krasshet…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto