En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Jag skriver för att förstå livet

Jag tror att det litterära samtalet skulle berikas om fler äldre deltog i det. Min egen drivkraft i skrivandet är en djup längtan efter att förstå själva livet och människans villkor, förklarar Monika Olin Wikman som nyligen vann en novelltävling, utlyst av tidningen Senioren. Temat var Seniorliv.

Monikas novell – Dance me to the end – utspelas på Österlen där hon också bor. Titeln associerar till Leonard Cohens sång, Dance me to the end of love. Novellen handlar om en äldre man, om trädgården han skapar åt sig, relationen till det som växer där, om hans drömmar, minnen och om försoningen men det som varit, är och kommer. Idén föddes när Monika lade märke till en man som promenerade i landskapet med sin hund. Från den konkreta bilden spann hon berättelsen vidare helt utifrån sin egen fantasi och frikopplat från mannen hon sett. I berättelsen gav hon honom en trädgård och placerade en speciell ros i den – en Morletti. Sådana rosor finns, Monika har själv haft en. Här fick den en alldeles särskild betydelse i mannens liv.

– Jag skulle inte kunna skriva om jag inte hade egna upplevelser att utgå från, men det man gör i skönlitterära texter är att omgestalta dem. Vi skapar oss världar och berättelser för att förstå och utforska och jag menar att de är livsnödvändiga. En människa har en yttre värld, men också den inre som inte är mätbar och möjlig att avgränsa på samma sätt. Harry Martinsson talade om det ungefärliga i varje människa, om det vaga, veka och drömska. Det är en hållning som utgår från förundran och vördnad inför livet.

– Allt vet vi inte och jag har stor respekt för det oförklarliga. Jag är inte religiös i kyrklig mening, men däremot söker jag djupare insikter kring det vi inte kan förklara. I vårt sekulariserade land saknar många ett språk för det andliga, för våra existentiella villkor. Det är viktigt att värna människors vilja att ge uttryck för sitt inre, värna önskan att skapa. Jag kan inte måla eller musicera, så då blev det skrivandet.

Monika är 75 år. Hon är jurist och har en yrkesbakgrund bland annat i regeringskansliet och som landstingsdirektör. Hon är mycket engagerad i äldrefrågor och arbetar för SPF Seniorerna i Simrishamn. Hon har länge skrivit artiklar, krönikor och även fackböcker om äldreomsorgen. I hela sitt liv har hon skrivit dagböcker. Men det rent skönlitterära skrivandet har hon kastat sig in i först nu. Tidigare i år gav hon ut sin första roman, Åkerfjäril. Också den utspelar sig i det österlenska åkerlandskapet. Det finns ett drag av mystik i det hon skriver. Men det är ingenting hon tekniskt lägger in texten för att göra den spännande. Mystiken finns där ändå, i själva livsgåtan.

– I mina berättelser blir naturen inte bara en vackert blommande fond, utan också en beskrivning av livets villkor och tidens gång, med blomningen och växandet, döden och förgängelsen, förklarar hon.

Många som börjar skriva sent i livet vill föra berättelserna om sin släkt eller familj vidare till kommande generationer. Men Monika vill på ett annat sätt bidra till en kontinuitet.

– Jag har inga barn. För mig handlar kontinuitet och sammanhang mer om en inre utveckling. Jag skriver om äldre personer som ser att livet krymper och om hur de förhåller sig till det, säger hon.

Hennes roman är en av tre som givits ut på CKM förlag under ett speciellt varumärke – Ditt eget rum. Det anspelar på en essä av den engelska författaren Virginia Woolf från 1929 – Ett eget rum – där hon bland annat skriver att en kvinna måste ha pengar och ett eget rum om hon vill skriva skönlitteratur.

 

– Vi som nu givit ut romaner, Yvonne Goldie, Eva Nauckhoff och jag själv är alla runt 75 och vi träffades på ett skrivarpensionat. Vi har hållit kontakten och hjälpts åt att komma vidare genom att diskutera och läsa varandras texter, berättar Monika.

– Våra tre romaner har helt olika ton, fortsätter hon. Att jag skrev på just det sätt jag gjorde är lite märkligt, även för mig själv. Men vi har olika tonarter när vi skriver och det gäller att brottas med språket tills det känns rätt. Nu tycker jag att jag ganska långt har hittat min ton. Det ger en tillfredsställelse, men skrivandet innebär också oro, ångest och vånda. Många gånger har jag funderat på varför jag gör det, men det handlar om detta med att försöka förstå. Det är en oerhört stark drivkraft, som inneburit att jag nästan inte haft något annat val än att skriva.

– Det finns de som påstår att det som gör att man skriver är att det finns ett sår som måste bearbetas. Jag tror inte att det måste innebära att man bär på ett stort trauma, men däremot att det finns en drivkraft att bli mer sann, vilket kan innebära att man måste möta sina skuggor.

Monika läser mycket och har alltid gjort det. Till favoritförfattarna hör Karl-Ove Knausgård, Elisabeth Rynell, Virginia Woolf, Anita Goldman och Kerstin Ekman. Och att bli äldre innebär inte bara att man har med sig en rik källa till berättelser i form av livserfarenheter. Den som vuxit upp med författare som Pär Lagerkvist, August Strindberg Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg har också en resurs i form av referenser till de äldre författarnas språk, menar hon.

Hon vill uppmana fler äldre, kvinnor och män, att skriva. Det Virginia Woolf talade om – ett eget rum och pengar på banken, är inga ouppnåeliga förutsättningar idag.

– Många av oss är vitala länge och nuförtiden har vi både egna rum och pensioner, säger Monika.

 

 

Text: Yvonne Busk Foto av Monika Olin Wikman: Eva Mathiasson Övriga bilder: Mostphotos

Här kan du läsa Monikas novell: http://www.senioren.se/leva-uppleva/se-las/novelltavling/novell-dance-me-to-the-end/

Länk till Ditt eget rum: www.dittegetrum.com

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto