En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Kersti Bergold

Kersti Bergold

Kersti Bergold är frilansjournalist med masterexamen i litteraturvetenskap, praktisk filosofi och pedagogik.

Idag när privatisering och entreprenadtänkande hyllas som oproblematisk valfrihet, när åtminstone ett politiskt ungdomsförbund vill slopa alla statliga bidrag till kultur och när filmarrangörerna runt om i landet får det allt kärvare samtidigt som biografen Palladium i huvudstaden förvandlats till statligt casino kan det vara frestande att tro att allt var bättre för. Det var det naturligtvis inte.

1828 väcktes för första gången frågan om att bygga ett Nationalmuseum i Stockholm. Förslaget avslogs, men vann 16 år senare gehör. Efter en intensiv debatt i Riksdagen bifölls Nationalmuseibygget med en rösts övervikt. Därefter dröjde det nästan fyra decennier innan museet kunde öppnas och det sägs att kostnaderna pressades så till den milda grad att leverantören av marmor från Carrara slutade sina dagar som tiggare i Stockholm.

När Nationalmuseum nu åter öppnats efter fem års reparationer strömmar publiken till. Ljuset flödar in genom 300 nyrenoverade fönster, utställningsytorna har ökat från 6 458 till 8 221 kvadratmeter samtidigt som ljusgårdar tas till vara och väggarnas mättade färger i gult, cerise, grönt, lila och brunrött lyfter fram de utställda konstverken.

– Högkonjunkturen är kulturarvets värsta fiende, sade den kloke restaureringsprofessorn Ove Hidemark. Och visst kan vi idag vara tacksamma över att 1900-talets planer på att ersätta den tyske arkitekten Friedrich August Stülers grandiosa trapphall i museet med rulltrappor aldrig realiserades.

Dagens nyrenoverade museum präglas av nytänkande, omsorg och respekt för historisk autenticitet. Vilket inte hindrar att en mängd tekniska finesser byggts in på ett förvånande diskret sätt, samtidigt som ljus och ljud har förbättrats påtagligt. Tresidiga pyramider i taket reflekterar ljudet mot väggarna som behandlats med akustikputs och hisstornets flätverk av patinerad mässing fungerar som ljudfällor. Något som är en lisa för själen, inte minst för oss som minns den fasansfulla akustiken i den förra restaurangen Atrium, vars ljushall nu förvandlats till en skulpturgård.

Arkitekten Joel Sanders har tillsammans med andra inblandade lyckats få såväl ljus som överblick i utställningssalarna, trots att antalet utställda föremål ökat från 1 700 till 5 000, alltså tre gånger fler än före renoveringen.

Tio år efter det att Nationalmuseum stod färdigt föddes Paula Modersohn-Becker. Härligt är att leva här heter en fin bok om den tyska konstnären som Marie Darrieussecq skrivit. På volymens omslag återfinns ett självporträtt av Paula Modersohn- Becker. Kanske ett av de första självporträtt av en halvnaken, gravid kvinna som någonsin målats. Iförd ett tungt bärnstenshalsband blickar hon mot oss utan blygsel samtidigt som hon håller den ena handen ovanför magens rundning. Närvarande, självklart och naturligt. Hon dog ung, endast 31 år gammal (1907), och sålde under sin levnad endast tre målningar. Numera räknas hon som en av de mest betydande konstnärerna från konstnärskolonin i Worpswede utanför tyska Bremen. Så nydanande och kraftfull att hennes konst under nazitiden stämplades som entartete, degenererad.

Naturligtvis är mötet mellan konsten och åskådaren det primära och där är själva museibyggnaden en viktig del. Något som inte hindrar att sättet att betrakta, hur vi uppfattar olika objekt och vad vi faktiskt får se, är nog så viktigt. Något som också förändras över tid och som ledningen på Nationalmuseum arbetar med för att lyfta fram fler kvinnliga konstnärer och även belysa hur bilder av kvinnor, och män, speglar rådande värderingar.

Marie Darrieussecq berättar i sin bok exempelvis om hur hon så sent som 2014 besökte ett kulturcenter i Essen för att studera Paula Modersohn-Beckers konst och guidades ner i källaren av en representant för samlingen som påtagligt besvärad underströk att placeringen i källaren av ett av Beckers starkaste självporträtt endast var ”tillfällig”.

Desto roligare att det fram till 27 januari nästa år pågår en synnerligen sevärd utställning med bilder av Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede på Prins Eugens Waldemarsudde på Djurgården. För övrigt den första mer omfattande presentationen av Paula Modersohn-Beckers konst som gjorts i Sverige. Ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med hennes bildvärld!

Kersti Bergold

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto