Livets villkor här och nu | Seniorhälsa
En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Livets villkor här och nu

– Jag tror på ett liv före döden. Det viktiga är vad vi gör här och nu och att vi gör det bra, säger Yvonne Nenander, ordförande i Humanisterna Stockholm. En svårt sjuk människa, eller en människa i kris behöver stöd. Men många möter helst någon utan prästkrage, menar hon.

De fyra viktiga övergångshändelserna i livet – vi föds, vi träder in i vuxenlivet, vi bildar familj och vi dör – firas med ceremonier i alla kulturer. Ofta religiösa sådana. Yvonne Nenander är officiant inom humanisterna och förrättar icke-religiösa, sekulära, ceremonier. Namngivningar, bröllop, minnesstunder och begravningar.

En namngivningsceremoni kan gå till på en rad olika sätt, helt efter föräldrarnas önskemål.

– Det viktiga är att det blir en fest där familjemedlemmar och vänner samlas. Det är ju lika fantastiskt varje gång med ett nytt litet barn. Det kan finnas historier som passar att berätta, mat och musik av olika slag och, beroende på föräldrarnas bakgrund, kanske inslag från olika kulturer. Finns det en dopklänning som gått i arv kan man klä barnet i den, om man vill. Jag som officiant har till uppgift att koordinera känslorna hon dem som samlas. Det är häftigt att få vara med om, säger Yvonne.

Varje ceremoni förbereds med ett personligt möte. Det är viktigt att de anhöriga känner förtroende för officianten.

– Om vi bestämmer att gå vidare inför en begravning till exempel vill jag veta så mycket som möjligt om den som avlidit. Vem var den personen? Vad betydde han eller hon för släkt och vänner? Jag behöver få underlag till en berättelse om jag kan framföra. När de närstående hör de där orden uttalas av någon annan hjälper det dem att se människan som är borta ur olika perspektiv. En begravning behöver inte tyngas av så stor dramatik. Vi kan göra det till en trevlig stund och fira att just den här människan har funnits och spridit glädje omkring sig.

Ceremonier är viktiga anser Yvonne, speciellt i vårt samhälle som präglas av ett högt tempo och där det inte är lika vanligt som förr att vi bor hela livet på samma ort.

– Släktens medlemmar är ofta utspridda i landet. Ceremonierna blir något att samlas kring. Det sägs ibland att människor idag inte alltid tar sig tid att komma till begravningar. Men jag tycker det är viktigt att vi stannar upp och reflekterar över det liv som är borta, säger hon.

Humanisterna strävar efter ett sekulärt samhälle där tro och religion tillhör den privata sfären. De vill att vigselrätten ska bli religionsneutral och att detta bör ske genom att alla äktenskap registreras juridiskt hos kommunen. (Motsvarande namnregistrering sker hos Skatteverket när ett barn fötts.) Sedan kan paret som ingår äktenskap bestämma om de vill arrangera en privat ceremoni, religiös eller sekulär, efter eget önskemål.

Fastän kyrka och stat skildes åt år 2000 har präster och företrädare för andra trossamfund vigselrätt. Borgerliga vigselförrättare utses av länsstyrelserna och Yvonne Nenander menar att det sker på oklara grunder.

– Trots att alla humanistiska officianter har utbildning är det få som hittills beviljats vigselrätt, säger hon.

Humanisterna erbjuder också ett alternativ till den traditionella konfirmationen. Antingen ordnas träffar under terminen, eller sommarläger, då ungdomar får reflektera över livet, mänskliga rättigheter och vad det innebär att snart bli vuxen.

I konsekvens med sin strävan mot ett sekulärt samhälle är Humanisterna emot religiösa friskolor.

– Den obligatoriska skolan bör vara helt fri från religiös påverkan. Vi är för undervisning om religion, men inte i religion. Barn har också rätt till religionsfrihet. Vill man som förälder att barnen ändå ska ta del av religiös undervisning så tycker vi att det får ske i exempelvis söndagsskolor, säger Yvonne.

Hon vänder sig också emot att det på många håll inom vården är så självklart att det är kyrkans företrädare som ska ta hand om svåra samtal om liv och död.

– Då behövs en medmänniska, en klok person som lyssnar. Det borde ske utan att någon pådyvlas den kristna tron i form av religiösa symboler, eller på annat sätt. Detsamma gäller när någon olycka har drabbat ett samhälle. Då rycker prästen in, men det bör finnas livsåskådningsneutrala insatser vid sådana tillfällen, säger hon.

– Vi vill jämställas med andra livsåskådningar. Idag utgår till exempel statliga bidrag till trossamfund, och därmed inte till oss. Det är en föråldrad inställning som rimmar illa med grundläggande religionsfrihet i ett sekulärt samhälle, alltså rätten att tro på vad man vill, men också rätten tillfrihet från religion. I Norge har man livsåskådningsorganisationer som grund för statsbidrag och där är Humanisterna mycket större än i Sverige, eftersom de tillåts verka på samma villkor, säger hon.

För Yvonne har det varit en lång process att komma fram till sin nuvarande livsåskådning. Hos hennes mormor och morfar i Malung var den kristna tron ett självklart inslag i vardagslivet. Det ledde dock inte till något djupare religiöst engagemang hos Yvonne.

– Det var bara självklart och mysigt. Vi firade alla högtider enligt kristen tradition och någon alkohol förekom inte. Jag är döpt och konfirmerad. Jag sjöng också i kyrkokören, men det var mest för att jag tyckte om att sjunga och hade en kompis som var med där, berättar hon.

Långt senare, i samband med att hon fick barn på 80-talet, blev det viktigt att tänka igenom vad hon skulle föra vidare till dem. Hennes dåvarande man ville att barnen skulle gå i Waldorfskola.

– Till en början var jag positiv till det, säger Yvonne. Det finns mycket som är bra med Waldorf. Till exempel de vackra miljöerna, att de använder naturmaterial och betonar att det är viktigt att arbeta med sina händer. Men samtidigt upplevde jag att det var auktoritärt. Det gick inte att diskutera eller ifrågasätta de andliga inslagen i pedagogiken, som utgår från teosofin. Det var underförstått att både föräldrar och barn skulle överlämna sig till en gudomlig auktoritet. Som en sekt. Det slutade med att våra barn fick gå i en vanlig kommunal skola i stället.

Tanken att lägga sitt liv i händerna på religiösa ledare, eller något slags ”högre makter”, värjer sig Yvonne starkt emot. Idag betraktar hon sig som ateist. Hennes världsbild formas av evolutionstanken och det vetenskapen hittills kunna belägga. Hon anser att människan själv har förmåga att ta ansvar för sina handlingar och inte behöver religionen för att ha en moralisk hållning med respekt för medmänniskor, djur och natur. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna tycker hon är ett bättre rättesnöre än Bibeln eller Koranen.

– Jag tror att det finns gott och ont, men att det finns inom oss. Jag tror inte att det finns en annan värld, eller en själ som lever vidare när kroppen dör. Vi har ett språkbruk som antyder det. Vi talar om det själsliga, när vi menar det känslomässiga. Vi talar om andliga upplevelser för att beskriva tillstånd då vi blir starkt berörda.

– I Sverige ser vi nu en växande polarisering, med dels sekulära värderingar och dels religiöst fundamentalistiska. Det är inte bra. Politik och religion måste hållas åtskilda. Det är en förutsättning för att komma överens utifrån de gemensamma villkor vi måste dela här och nu, säger hon.

Text/foto: Yvonne Busk Bilder: Mostphotos 

Fakta om Humanisterna:

En sekulär stat innebär enligt Humanisterna att

…all myndighetsutövning, liksom alla offentliga beslut och verksamheter, är livs­åskåd­nings­neutrala. En sekulär och demokratisk stat är en förutsättning för livs­åskåd­ningsfrihet för alla.

Ett sekulärt samhälle är ett samhälle där

…alla medborgare har rätt att utöva sin livsåskådning, ensamma eller i grupp, under förutsättning att detta inte kommer i konflikt med andras rättigheter.

…att ingen medborgare tvingas följa eller tillhöra en viss kulturell sedvänja eller livs­åskåd­ning.

Sekulär humanism är

…en naturalistisk livsåskådning som utgår från människan. Den handlar om människors förhållande till varandra och till den värld vi lever i. Den framhäver individens själv­ständighet, värde och ansvar. Humanismen bygger på människan som förnuftsvarelse och hennes förmåga att söka kunskap och lära av erfarenheter.

Källa: www.humanisterna.se

 

 

 

Ett svar to “Livets villkor här och nu”

  1. Maria Stenholm skriver:

    Åh, vad bra berättat och beskrivet.
    Och jag känner igen en del av dina personliga erfarenheter.

    Varför har Staffan Dopping så svårt med människors undran över
    ordet ”livsåskådning”? Här finns svaret!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto