En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Musikaliska rum för filosofiska tankar

I Torbjörn Grass musikaliska rum skapas klanger av föremål som inte är traditionella instrument, i lokaler som inte skapats för musik. Vad kan uppstå där? Tankar om människan? Tiden? Om människan i vår tid? Forskning pågår.

Torbjörn sätter ett stort kugghjul i rullning över golvet och en dov metallisk klang uppstår. Vi befinner oss i ett rum i den 70 meter höga Mimerlaven i Norberg som använts till att hissa upp malm från gruvor. Den var i bruk till 1981 då gruvbrytningen upphörde här och står nu som en av många lämningar från en svunnen epok.

Rummet som Torbjörn har till sitt förfogande är tio gånger femton meter, högt i tak och utan fönster. Allt i grå betong. Kugghjulet som rullar över golvet väger 70 kilo.

– Jag köpte det på en metallåtervinning i Eskilstuna. Eftersom det var så stort och tungt var det dyrt och jag försökte pruta, men det gick inte. I stället skickade ägaren med några gamla orgelpipor på köpet. De var lite skadade, men jag hittade en orgelbyggare i Tärnsjö som gjorde i ordning dem, berättar han.

Det är ofta så att något han håller på med leder vidare till något ytterligare. Nu står orgelpiporna i ett hörn av rummet, fästa vid ett grovt rör. I ena änden av röret har Torbjörn monterat en fläkt. När han startar den börjar piporna spela.

På plats finns också papprör av olika tjocklek fyllda med ris. Monterade på en ställning ska de röra sig sakta runt så riset rinner från ena sidan till den andra. Sammanlagt fyrtio olika instrument ska installeras här och styras helt av datorer. Upplevelsen för besökarna blir att instrumenten spelar för dem alldeles automatiskt.

– Här går jag och lyssnar. Varför spelar jag inte själv? Det är en tanke man kan få, säger Torbjörn. Och vidare…vad händer när människan lämnar åt maskiner att göra mer och mer?

Från början tog hela projektet ett filosofiskt avstamp i människan. Vad är en människa? Idag är det viktigare än någonsin att ställa sig sådana frågor, menar Torbjörn. Och att skapa rum som ger impulser till tankarna.

”Människa!” Var projektets arbetsnamn ett tag. Nu är det ”Människan eller maskinen?” Snubblande nära titeln på en radiopod – ”Människan och maskinen”. När Torbjörn upptäckte det började han lyssna på poden, som tar upp spörsmål nära hans egna, men i ett annat filosofiskt rum.

Mimerlaven är en ”ruff” miljö. Mörk, hård, destruktiv, om man så vill. Hela Bergslagen är full av sådana miljöer och många har genom åren dragit till sig konstnärliga projekt av olika slag. Teater, musikevenemang, bildkonst.

– Vi tycker att det är vackert. Varför gör vi det? Varför söker sig konsten till det destruktiva och förfallna? säger Torbjörn och berättar att han fått en psykologisk förklaring vid en föreläsning en gång. Föreläsarens förklaring var att konstnärer söker sig till förfallna miljöer och skapar något berörande för att det alltid finns en strävan att ”hela”.

– Jag satt själv en gång här i kostym och slips och spelade gitarr vid en prisutdelning. Många minns det, berättar Torbjörn och pekar upp mot en avsats i Mimerlavens betonginteriör där han satt med sin gitarr. Själv gillar kontrasten mellan det kreativa uttrycket och det till synes förfallna – ett möte som skaver lite. Evenemang, musik och konst där allt harmonierar ger honom ingenting.

Idéerna och processerna kring hans musikaliska rum är intuitiva. Det första – på Sigurdteatern i Västerås, i början av 90-talet – föddes ur en dröm som handlade om att människor gick in i musiken. Där fungerade rummet som en klingande scenografi i de barn- och allåldersföreställningar som spelades. Sigurdteatern var en del av länsteatern, Teater Västmanland, där Torbjörn vid den tiden var musikchef.

I Avesta Art finns ett annat av Torbjörns musikaliska rum, som har vissa beröringspunkter med et nu aktuella projektet. Avesta Art är inrymt i det gamla Verket vid Avesta Jernverk AB – en jättelik slaggstensbyggnad där en hel del av den gamla utrustningen finns kvar. Här arrangeras både tillfälliga och permanenta utställningar. Det musikaliska rummet; Opera Taktil, hör till den permanenta delen. Instrumenten, som besökarna kan spela på, är alla tillverkade av föremål från järnindustrin.

Framför Mimerlaven i Norberg

Som kompositör har Torbjörn bland annat skrivit teater-, opera-, kyrko- och kammarmusik. Han är också klassisk gitarrist och spelar på olika specialbyggda gitarrer. Han arbetar fortfarande som frilans med sådana mer traditionella musikaliska uppdrag. Den mer experimentella delen, i form av till exempel musikaliska rum, kräver engagemang och driv av annat slag. Allt från att söka projektpengar till att knyta kontakter med människor som kan hjälpa till på olika sätt.

– Många unga tycker det jag gör är spännande och vill gärna jobba med mig och jag tänker fortsätta så länge jag tycker det är kul. Men visst, man driver och driver och ibland blir jag lite trött. Om jag var världsberömd skulle jag ha en stab av människor runt mig för mina projekt, säger han.

Torbjörn jobbar med öppet sinne och fångar trådar som dyker upp och leder vidare. Orgelpiporna som kom med kugghjulet, och införlivades i orkestern i Mimerlaven, är ett exempel. Ett annat sidospår i det arbetet är fem trälådor av olika storlek. De finns inte i rummet men Torbjörn visar bilder av dem på sin I-pad och förklarar att de innehåller magneter som sätter olika metallföremål i svängning när de får en impuls från en dator.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Men det är kul, säger han.

Man kan kalla hans olika projekt ett sorts forskningsarbete. Men det handlar naturligtvis inte om att sätta upp vetenskapliga hypoteser som ska beläggas eller förkastas. Utforskande kanske är ett bättre ord. Ett fritt utforskande där han hoppas på vissa utfall av det han gör. I det här fallet att människor ska få impulser till nya tankar, insikter och förståelse av det som händer omkring oss. Viktiga tankar. Sådana som kan bära i en samtid som vår.

Tanken är att projektet som tar form i Mimerlaven i Norberg ska bli ett publikt rum som kan byggas upp på olika ställen när det är färdigt.

Text/foto: Yvonne Busk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto