En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Ola Björlin

Ola Björlin

Ola Björlin är gymnasielärare filosofi och religionskunskap, lärarutbildare vid Uppsala Universitet och läroboksförfattare. Han har särskilt intresserat sig för internationella frågor och lett studier med studenter och gymnasieelever i olika delar av världen. Han har fått Västerås stads pedagogiska pris och erhöll 2013 Kungl. Vitterhetsakademiens pris för berömvärd lärargärning inom skolväsendet.

Tro och religionsbruk

Det tycks vara en allmän uppfattning att religionen på något sätt återkommit i vår tid. Men det är inte lätt att förstå vad det betyder. Har det funnits en lång period där religion varit frånvarande? Från vad? Från vilka? Betyder religionens återkomst att människors existentiella liv nu i högre grad än tidigare präglas av tron på de kristna grunduppfattningarna (eller annan, t.ex. muslimsk grundsyn).

Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att finna vetenskapliga belägg för en sådan ökande tro. I alla fall om vi talar om Europa. Den statistik som finns att tillgå tycks snarare tala om en fortgående sekularisering med minskad kyrkoaktivitet och allt fler som lämnar kyrkan, t.ex. Svenska kyrkan.

Nej, det handlar nog om ett annat fenomen som jag skulle vilja kalla ”religionsbruk”. I skolämnet historia har man sedan ett antal år talat mer och mer om ”historiebruk”; man visar hur politiska grupper i allt högre grad använder historiska händelser och förlopp för att motivera den egna politiska ståndpunkten. Ofta blir det förstås en starkt vinklad bild av historien, en bild som är till för att ge skäl för den egna ståndpunkten.

Religionen och frågor som är kopplade till religiösa bruk är alltmer i fokus i medias rapportering. Politiska strömningar ser religion och tro som en väg att förstärka den egna hållningen i samhällsfrågor. Bruket av religion syftar till att förstärka identiteten hos en viss grupp genom att betona ”värderingar” som sägs vara kopplade till religionen i fråga. I Ryssland, Ungern och Polen ses den kristna identiteten som en del av en nationalistisk ideologi där också en kulturell och etnisk faktor får stort utrymme. Inom islam finns på samma sätt rörelser som hävdar att tron är en del av kampen för ett islamistiskt samhälle. Jihadrörelser, som även betonar en väpnad kamp, ägnar sig också åt ett avancerat religionsbruk i sin ideologi.

När talet om ”kristna värderingar” hörs i relation till vad ”svenskhet” egentligen innebär så kan man ana samma slags återkomst av religion, men en återkomst som inte har med individernas ökande religiösa praktik att göra utan snarast har att göra med politiska och ideologiska överväganden som gör bruk av det man ser som ”religion”; ofta etiska principer som kan ses som universella värderingar snarare än specifika för kristendomen.

I den engelska terminologin kan man skilja mellan religion som ”belonging” eller ”believing”. De flesta som är troende kan förstås förknippa både tillhörighet och gemenskap liksom trosövertygelse med sin religiösa hållning. Men frågan är om inte religionens återkomst ska ses som i huvudsak en ökande ”belonging”; den nationella, kulturella och etniska identiteten förstärks med den religiösa ”flaggan”. På så sätt får religionen en ”återkomst” men i huvudsak som del av ett projekt som mera handlar om att dra gränser mot andra snarare än att verka för inkludering, förståelse, ödmjukhet och respekt för alla människors lika värde, egenskaper som annars har förknippats med religionens väsen.

Jo, man kan verkligen tala om ett slags religionens återkomst. Men inte i form av en större existentiell dragning till gudstro och traditionell religion utan mera i form av ett bruk av religiösa fenomen för att förstärka politiska och ideologiska hållningar av olika slag. En nog så oroande utveckling kan man tycka om man tittar bakåt i historien och ser hur bruket av religion bidragit till många krig och konflikter, inte minst i Europa.

 

Ola Björlin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto