Ola Björlin | Seniorhälsa
En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Ola Björlin

Ola Björlin

Ola Björlin är gymnasielärare filosofi och religionskunskap, lärarutbildare vid Uppsala Universitet och läroboksförfattare. Han har särskilt intresserat sig för internationella frågor och lett studier med studenter och gymnasieelever i olika delar av världen. Han har fått Västerås stads pedagogiska pris och erhöll 2013 Kungl. Vitterhetsakademiens pris för berömvärd lärargärning inom skolväsendet.

I den mörka gryningen hörs kvarterets talgoxar börja stämma instrumenten. Lite prövande i början förstås, men efter några dagar filas det med ganska klara toner. Och i februariskymningen flöjtar koltrasten sina första gregorianska fraser; en första föraning om vårvinterns blå kvällar. Och ute i Bergslagsskogarna kan man under vindstilla kvällar höra kattugglor och slagugglor ta fram sina bästa skräckfilmsrop.

Vad är det som är så lugnande med dessa ständiga återkomster? Varför skapar regelbundenheterna i årstidernas växling en så stark hemkänsla? Ett svar är förstås att vi har behov av att känna oss hemma i världen, i alla fall i den egna delen av världen. Livet är linjärt och liknar på många sätt en resa med ständiga avsked; från relationer, vänner, platser, åldrar, situationer. Vårt liv upprepas inte. En distraktion och tröst är att vi då kan känna denna hemmahörighet som ger löfte om något slags trygghet trots allt vi vet om tillvarons obeständighet.

Mången tänkare har försökt fånga en dubbelhet i vår tillvaro; behovet av hemkänsla och stabilitet är det ena, men och tvånget – ofta också viljan – till förändring, uppbrott, att gå vidare. I en nyligen utkommen bok, ”The Road to Somewhere. The Populist Revolt and the Future of Politics” använder författaren David Goodhart de två motsatsparen ”somewheres” och ”anywheres” för att beskriva två människotyper. En ”någonstansare” präglas av sökandet efter stabilitet, hemkänsla och trygghet i platsen, kulturen och tillhörigheten. En ”varsomhelstare” är mera av en kosmopolit och rör sig lätt över gränser, kulturer och är i högre grad oberoende av en hemmahörighet på en viss plats och i en viss kultur. Det tycks också vara så att ”någonstansarna” är i majoritet och ”varsomhelstarna” är färre, men ofta mera välutbildade och tillhör mera ett slags elit i samhället.

Det skulle kunna ligga nära tillhands att se utvecklingen i USA just nu och Brexit-beslutet i UK som ett tecken på att denna majoritet av personer som vill prioritera ”det egna”, den egna kulturen och vaktslåendet om hembygden, har avgått med segern. Nationalistiska tendenser i Europa skrivs på samma konto. Många vill använda begrepp som ”populism” och ”främlingsfientlighet” som markörer på ”någonstansarnas” grundhållning. Men är inte detta en förhastad och otillåten förenkling? Här får man akta sig för en vulgarisering av Goodharts tanke.

Jag har i en tidigare krönika ( juni 2016) skrivit om den ” dubbla inriktningen” i Dag Hammarskjölds livsgärning: ”… att han genom hela sitt liv reste allt längre in i världen med dess kulturer och religioner, dess konflikter och politiska turbulenser, och samtidigt reste allt längre in i det andliga landskapet i sin inre livsvärld.” Att älska sin hembygd och odla sin egen identitet behöver inte stå i motsättning till att vara öppen för ”den andre”.

Jag tänker på en ledande princip för fredsarbetet i Nordirland: Utan ”self-identity” ingen ”cross-community”. Att bottna i det egna ursprunget och ha en självklar känsla av hemmahörighet kan i själva verket vara en förutsättning för att känna sig bekväm med att möta mångfald och det som är annorlunda. Vi måste ändå, vare sig vi vill eller inte, vänja oss vid att ta farväl av så mycket i livet; både det som är trygghet och hemma och det som är de spännande mötena med det annorlunda, det främmande. Rilke skriver i slutet av den åttonde Duinoelegien:

”Vem har då så förvänt oss, att vi alltid,

vad vi än gör, i hållning liknar en

som drager bort? Likt en på sista höjden,

som visar honom dalen än en gång,

sig vänder, stannar och helst ville dröja –

så lever vi och tar beständigt avsked.”

 

Ola Björlin

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto