En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Pia Vingros

Pia Vingros

Pia Vingros, frilansjournalist och författare från Göteborg, älskar friluftsliv och vill leva livet innerligt.

Är du inte mörkrädd?

Min tidigare granne Eva ställer frågan. Hon är på snabbvisit i min nybyggda stuga vid havet. Vi har delat ett tvåfamiljshus i storstaden i över 20 år.

Jag har inte lust att svara direkt, utan vill känna efter först, för att svara ärligt.

Spontant retar jag mig på hennes fråga. Detta inte mitt i frågan. ”Är du INTE mörkrädd.” Det är som att hon förutsätter att jag måste vara mörkrädd.

Jag måste vara mörkrädd för att jag bor i en ny värld dit storstadens ljus inte når. Det enda som lyser på natten är stjärnorna och någon enstaka stugbelysning och fyrar.

Då minns jag: Hon är fruktansvärt mörkrädd. Därför valde hon att bo på övervåningen i tvåfamiljshuset vi skulle flytta in i och min familj fick undervåningen och direktutgång till trädgården som jag önskade. Perfekt deal.

Jag är fortfarande tyst och Eva undrar: Är du inte rädd att någon kommer och knackar på fönstret till sängkammaren mitt i natten?

Då är det kanske någon som behöver hjälp, svarar jag.

För så upplever jag livet här. Man hjälps åt.

Ändå svider hennes fråga i mig: Är jag inte mörkrädd?

Kan inte svara ärligt riktigt än.

 

Minns när jag och min syster var i Nordnorge en vår och åkte en busstur från Tromsö fyra timmar norrut för att kliva på Hurtigrutten.

På en färja kom vi att prata med en kille som liksom vi stod och tittade på det fantastiska landskapet med höga spetsiga snöklädda berg, små samhällen vid strandkanten och stilla gråsvart havsvatten. Ljuset hade precis återvänt efter vintern.

– Hur klarar ni alla månader i mörker, frågade vi.

– Då är det som bäst. Visserligen blir det knappt mer än ett svagt gryningsljus mitt på dagen, men det skiftar så förunderligt vackert i rosa och grått. Ni som bor söderut anar inte hur fantastiskt det är här då när alla tillfälliga besökare åkt hem och vi bofasta är kvar. Det är då vi umgås och njuter av privilegiet att bo här!

Men är du inte mörkrädd?

Jag vet inte, säger jag ärligt till Eva, där vi sitter på en bänk i solen och tittar ut över bukten framför oss. Vi får väl se. Jag tar en dag i taget. Ett dygn åt gången. När det skymmer följer jag ljusspelet över havet och den nedåtgående solens sken på gråberget på andra sidan viken. När det blir mörkare tänder jag stearinljus och kanske brasan om det friskar på från havet.

Ofta sätter jag på Aretha Franklin och när det är kolsvart alla utelampor med ett snäpp.

Innan jag går och lägger mig släcker jag alla ljus och kliver ut i den mörka natten. Bara för att. Bara för att ta reda på om det är en stjärnklar natt. Har jag tur är det inga moln och jag kan se de få stjärnbilder jag kan: lilla och stora Karlavagnen och Orions bälte högt ovanför i den sammetsmatta himlen.

Då har vinden ofta stillnat och jag njuter av att omslutas av den kyliga kvällsluften. Upplever mörkret och tystnaden. Kanske kommer ett hest skrän från en av de många hägrar som bor i en dunge vid vattnet. Tänker på vildvittrorna i Ronja Rövardotter. Det måste varit detdär lätet som inspirerade Astrid.

Är jag mörkrädd då?

Inte särskilt!

Eva är tyst när jag skjutsar henne till hennes sommarstuga några kilometer bort. Hon ska sova där ensam för första gången. Jag frågar inte: Är du mörkrädd?

Jag vet att hon är det. Men hon överlever en natt.

Pia Vingros

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto