En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Rörelse, natur och samvaro

Det är kombinationen av motion, naturupplevelser och social samvaro som gör vandringar i grupp så välgörande, tycker Anneli Wiklund, passionerad vandrare och vandringsledare. Tatrabergen i Slovakien är ett favoritmål, men hon vandrar gärna i svenska fjällen också. I vinter ska hon bestiga Kilimanjaro.

Det är skillnad på att närma sig en utsiktspunkt vandrande och att komma dit med buss, kliva ur och titta. Som busspassagerare blir man åskådare, som vandrare är man hela tiden omgiven av naturen och blir en del i ”alltet”, menar Anneli och beskriver känslan när man når toppen efter en vandring uppför ett berg.

– Det är kanske jobbigt under vägen uppåt, men till sist står man där och kan betrakta ett vidsträckt berglandskap. Det ger samma känsla som att titta ut över havet. Landskapet skiftar karaktär medan man ser på det. Det växlar mellan sol och moln, dimmor kommer drivande. Så är det vid havet också. Vattnet ändrar sig hela tiden, säger hon.

Att röra på sig och samtidigt ta till sig naturens alla sinnesintryck skänker lugn och välbefinnande. Rör man sig i ett vackert landskap tänker man inte så mycket på att det ibland är ansträngande. Men också det sociala är viktigt, menar Anneli. Hon vill helst vandra i grupp, vilket inte innebär att andra människor hela tiden finns alldeles intill. Var och en går i sin egen takt. Ibland hamnar man efter eller före de andra och ibland jämsides.

– De stunder man går ensam blir lite meditativa. Man går där i sina egna tankar. Så kommer någon ifatt och då pratar man en stund medan man går. Tysta vandringar ligger inte för mig. Jag är alldeles för social för det. Jag vill dela mina upplevelser med andra, prata om det jag ser omkring mig, säger hon.

Sedan många år vandrar hon med en grupp där de flesta nu blivit pensionärer. De började som ett dansgäng som åkte till fjällen för att dansa, men även göra vandringsturer. För ungefär tio år sedan började de resa utomlands för att vandra tillsammans. De har vandrat i bland annat Slovakien, Österrike, Kroatien, Korsika, Madeira och La Gomera (Kanarieöarna). I år åker de till Andorra.

Deltagarna i gruppen har olika fysiska förutsättningar, men det går bra att anpassa vandringen till det. Man behöver inte vara kärnfrisk för att följa med på vandringar, menar Anneli.

– En del har väldigt god kondition, andra lite sämre. Några har hjärtflimmer och några ont i knäna. Det innebär inte att man måste avstå från att vandra. Men däremot måste man veta vad man ger sig in på. Den som har ont i ett knä bör kanske ha knäskydd och ta det lite försiktigt. Och den som äter mediciner bör tala om det för gruppen, så att vi andra vet vad vi ska göra om någonting skulle hända. Men hittills har ingenting hänt, säger hon.

 

För att alla ska få en så bra upplevelse som möjligt delar gruppen upp sig lite.

– Vi kanske går tillsammans tills vi tar fikapaus. Då föredrar några att vila lite extra på rastplatsen, medan andra går en längre runda.

Ungefär en vecka brukar gruppens vandringsresor vara. Men det handlar inte om sju dagars strapatser med tung packning och övernattningar i tält, utan om dagsutflykter från ett bekvämt boende.

– Det är viktigt för oss som är lite äldre att ha sköna sängar att sova i, få god mat och inte behöva släpa på tung packning. Det är skillnad på att vandra med 40-åringar och med pensionärer. Många unga människor vill ha tempo och ska upp på varenda bergstopp. Seniorer fokuserar mer på totalupplevelsen, säger Anneli.

– Vi brukar gå ut vid nio-tiotiden, med en lätt ryggsäck som rymmer bara lite fika och regnkläder. Hur långt och hur länge vi går varierar, men vi brukar komma tillbaka vid fyra-femtiden på eftermiddagen, för att kanske basta och sedan äta en god middag, berättar hon.

Hon leder också seniorvandringar åt en researrangör, framför allt i Slovakien.

På de resorna brukar vandringarna blandas med kulturinslag, till exempel en traditionell folkmusikkväll, eller vandring till en intressant by som är med på UNESCO:s världsarvslista.

Man behöver absolut inte lägga sig i hårdträning för att kunna följa med på en vandringsresa. Men några förberedelser vill Anneli ändå rekommendera.

– Man får ut så mycket mer av vandringen om man förberett sig med promenader och gärna tränat på att gå både uppför och utför. Vandringsstavar är bra att använda. De spar på kroppen. Sedan är det viktigt att se till att ha bra skor. De bör vara ”ingådda” före vandringen så man inte riskerar att få skavsår. Det kan gärna vara skor med lite höga skaft så att man får stöd för vristen. Dåliga skor kan förstöra hela veckan. En vindjacka och andra luftiga kläder som är lätta att ta på och av är bra. Och en ryggsäck med midjerem som avlastar axlarna. Det är skönt, även om man inte bär tungt, säger hon.

Själv har Anneli vandrat i hela sitt liv. Under en period cyklade hon också mycket i Europa. Men till sist fick hon besvär med ett knä som tvingade henne att sluta med det. Hon känner fortfarande av det, men inte värre än att hon kan ägna sig åt ganska intensiv träning i form av löpning och skidåkning.

I februari väntar en tuff utmaning. Då ska hon bestiga Kilimanjaro. Ett av de berg där man kan vandra hela vägen upp.

– Jag åker iväg ensam på den resan, men på plats finns en grupp som jag ansluter mig till. Utmaningen är framför allt att se hur jag klarar höjden. Toppen är på nästan 6000 meter. Den resan är en present till mig själv, nu när jag snart ska gå i pension, säger Anneli.

Text: Yvonne Busk Foto: Anneli Wiklund/ Stefan Wiklund

För mer info: annelis-turistservice.se

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto