En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Sjukdomen får inte styra mitt liv

Hon kallar den 22 mars 2006 för sin andra födelsedag. Det var då Christina Wandt slutade röka, nästan ett år innan hon fick diagnosen KOL. Idag lever hon ett aktivt liv, trots sin sjukdom. Med träning, medicinering och planering får hon vardagen att fungera.

– Jag har bestämt mig för att sjukdomen inte ska få styra mitt liv, säger hon.

Christina Wandt berättar livfullt, energiskt och med stadig röst. Bara det är ett tecken på att hon lyckas hålla sjukdomen på en hanterlig nivå.

– För några år sedan hade jag inte orkat föra ett så långt samtal med dig som jag gör nu, förklarar hon under intervjun.

Christina Wandt

Känslan av att inte orka, att inte få luft, har begränsat hennes liv mycket i vissa perioder. På skogspromenad i skogen har hon varit med om att orka bara några steg och sedan vara tvungen att sätta sig på marken och vila. Hon har städat genom att sitta på golvet och dammsuga ett halvt rum i taget. Idag klarar hon två våningar utan paus. Men det är skört. Så fort hon drar ner på träningen försämras hennes andning. Infektioner gör henne också sämre.

Det första rådet till en KOL-patient brukar vara att sluta röka, men Christina hade gjort det redan några månader innan hon fick sin diagnos. Hon hade dålig kondition, men det var inte i första hand med tanke på sin egen hälsa hon slutade, utan av omsorg om omgivningen.

– En systerdotter vistades hos mig rätt mycket då och jag ville inte att hon skulle ta skada av min rökning. Jag hade redan skadat en katt. När en katt får andningsbesvär beror det inte på katten. Det var jag som orsakade det. Jag rökte ett paket cigaretter om dagen och hade gjort så i 38 år, säger hon.

När hon väl tagit beslutet att sluta anmälde hon sig till en rökavvänjningsgrupp och genomförde förändringen utan några bakslag.

– Jag hade verkligen bestämt mig och jag visste att jag inte skulle klara ett återfall. En enda cigarett skulle betyda att jag började röka igen, berättar hon.

Tre månader senare passerade hon en buss som Riksförbundet HjärtLung ställt på torget i Trelleborg och där man hade möjlighet att testa sig för KOL.

– Nu har jag varit rökfri i tre månader, så det kan jag göra, tänkte jag. Men efter testet tittade de konstigt på mig och föreslog att jag skulle söka upp en vårdcentral för att göra spirometri (ett lungfunktionstest). Det gjorde jag i början på 2007 och då konstaterade man att jag hade medelsvår, eller måttlig, KOL.

Christina hade alltid hållit igång fysiskt, men insåg att hon behövde träna mer nu och började i Trelleborgs simsällskap.

– Allra först var jag tvungen att vila efter bara fem meter, men jag fortsatte att träna och efter ungefär ett halvår kunde jag simma 1500 meter, berättar hon.

2013 blev hälsan sämre igen. Christina hade drabbats av bröstcancer och genomgått strålbehandling. Efter det fick hon tre lunginflammationer i tät följd och hamnade på sjukhus. Hon mådde riktigt dåligt och var tvungen att få behandling med syrgas. Men på sjukhuset mötte hon också en fysioterapeut som hjälpte henne att komma igång med träning som vände situationen.

– Det fanns ett gåband hos fysioterapeuten där vi testade andning och ork. Sedan fick jag övningar av henne. Till en början skulle jag träna på att gå till postlådan och hämta posten. Så småningom ökade jag på mina promenader med fem minuter i taget, trots att jag tycker att det är rätt tråkigt med promenader. Men jag är en processmänniska och tror på förändringsprocesser, säger hon.

Olika former av träning är viktiga inslag i hennes liv nu. Hon tränar styrketräning på gym och simningen har följt med hela tiden. Men hon har också ägnat sig åt mediyoga och zumba.

– Jag har alltid älskat att dansa, men jag kan inte hålla igång som förr. Jag försökte först med zumba. Det gick inte. Sedan hittade jag en zumbagrupp för pensionärer som var lite lugnare, men även då var jag först tvungen att vila efter ett halvt pass. Nu klarar jag hela. Men jag måste följa min kropp. Orkar jag inte så orkar jag inte.

Tre-fyra dagar i veckan tränar Christina i grupp. Det är cirkelträning för styrkan, spinning för konditionen, TRX-övningar som tränar styrka och balans och vattengympa. Efter träningen brukar hon simma 500 meter för att få sträcka ut, slappna av och känna välbehag som belöning.

– I min journal står det att ”patientens strategi är bra – fortsätt med den”. Jag har hela tiden förändrat min träning. Jag är nog född optimist, men jag kan trilla ner i en svacka och jag måste ta det hela efter min förmåga. Jag tar också medicin varje dag som vidgar andningsvägarna och gör att jag inte blir lika andfådd som jag skulle bli annars. Den vågar jag inte sluta med förrän läkarna säger det. I det fallet förlitar jag mig på läkarna, berättar hon.

Christina var en av deltagarna i HjärtLung/ region Jönköpings projekt Lev för att Leva och de lärcaféer som ordnades där. (se aktuell krönika under fliken Seniora filosofer).

– Vi pratade mycket om hur vi hanterar livet, till exempel hur vi kan förbereda oss för läkarbesök. Det är viktigt att ställa frågor och göra det utifrån att man är en jämställd partner i det mötet. Jag kan min sjukdom. Vården kan hjälpa mig, men det är svårt om jag inte hjälper till själv, säger hon.

Att dela erfarenheter är viktigt, tycker Christina, som gärna också propagerar för KOL-skolor inom primärvården redan när diagosen ställs.

– Där träffar man också människor som delar med sig av sina erfarenheter. Man behöver inte uppfinna hjulet gång på gång, säger hon.

Text: Yvonne Busk Bilder: Mostphotos

Omfattande information om KOL finns på Riksförbundet HjärtLungs hemsida:

http://www.hjart-lung.se

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto