En nättidning om hälsa och välbefinnande för oss som levt ett tag

Våra bilder av varandra

Många av mina studenter har valt att läsa svenska eftersom de är intresserade av svensk välfärd, säger Gunnel Bergström. Sedan april 2018 undervisar hon i svenska vid universitetet i Osaka. Några studenter har fått i uppgift att intervjua släktingar om hur det är att vara äldre i Japan.

Vi träffas när hon under det japanska sommarlovet är hemma i Stockholm. Hon har landat mitt i den svenska valrörelsen där välfärden är en av frågorna i fokus. Vi för vårt samtal på en sushirestaurang och hon skruvar på sig, när hon svarar på frågan om varför hennes studenter läser svenska. Nyfikenhet på vår livsstil och välfärd är en anledning för många. Nu känns det obekvämt, tycker hon, att deras bild av den svenska välfärden är på väg att rämna.

– Vi har inte längre den välfärd de tror att vi har. De vet att vi har höga skatter och tror nog att det innebär hög välfärd och väl fungerande äldreomsorg, men vi måste hela tiden försvara det vi har uppnått, säger hon.

Själv har hon just tagit del av ett radioprogram som gjort henne dyster. Där berättades att allt färre äldre, särskilt de över 80, får ta del av äldreomsorgen. Färre nu än i början av 2000-talet.

Det bekymrar henne att de ungdomar hon möter inte är särskilt politiskt intresserade, trots att de ser problem och förslår kloka lösningar.

– Många av mina japanska studenter tycker till exempel att det borde byggas fler förskolor i Japan, så att kvinnorna lättare kan arbeta.

Det är viktigt att unga engagerar sig i politik och samhällsfrågor, både här och i Japan, tycker hon.

Gunnel vid teceremoni. Texten bakom henne är: Varje dag är en fridfull dag.

Gunnel har tidigare arbetat som utländsk lektor i svenska även i Ryssland, Lettland och Polen. Hon har också arbetat mycket som frilansjournalist, framför allt med inriktning på vatten, funktionsvariationer och Östeuropa. Att hon nu kommit till ett japanskt universitet har en förklaring som går tillbaka till mitten av 80-talet. Då var hon i Moskva och träffade många studenter från Japan.

– Jag har längtat till Japan sen dess, men jag ville inte åka som turist, utan hitta ett jobb där. Av en slump fick jag veta att den tjänst jag har nu skulle bli ledig. Jag kommer att vara där till slutet av mars 2019, berättar hon.

Hon bor och arbetar ett stycke utanför det myllrande folklivet i Osaka City. Det tar henne ungefär 45 minuter att promenera från hemmet till Minoh Campus, ett av universitetets tre campus. Där har hon oftast sin undervisning och där är hennes kontor inrymt. Det ligger på åttonde våningen och har utsikt över norra delen av Osaka län. Sommaren har varit het och fuktig även där, 38 grader ofta. Luftkonditioneringen i hennes rum har fungerat bra, men i korridorerna har luften stått stilla. Ett soldis har vilat över de skyskrapor, villor och bakgrundens skogklädda berg, som hon ser från sitt kontorsfönster.

Mötet med Japan har inneburit både överraskningar och att bilder bekräftats. Den artigt bugande japanen har hon mött. Till och med på tåg där konduktören bugar för passagerarna innan hen går vidare till nästa vagn.

– Nu föredrar jag egentligen bugningar framför handslag. Jag skulle faktiskt önska att vi skippade handslagen i Sverige, med tanke på alla som nyser och hostar i handen, säger Gunnel.

Till överraskningarna i Japan hör cyklisternas framfart på trottoarerna. Det får henne att sätta hjärtat i halsgropen flera gången om dagen. Den bilden stämmer inte alls med den artighet som råder i andra sammanhang.

Hennes intryck är att äldre i Japan trots allt har det relativt bra och ser ganska nöjda ut.

– På min väg till jobbet möter jag många gamla som verkar ha det skönt och ta det lugnt. Flera hukar i rabatterna längs gågatorna och rycker ogräs eller klipper häckar. Många är med på morgongymnastik som hålls i flera parker. Jag har blivit bekant med ett äldre par som går på såväl morgonjympa som promenad. De är över 80 år och mycket vakna. Maken håller föredrag om historia, berättar hon.

Själv är Gunnel 65 år och när hon leker med tanken att åldras i Japan ser hon en del fördelar med det.

– Den fuktiga luften i Japan håller nog hyn yngre. I Sveriges torra inomhusklimat känner jag mig alltid fnasig. Det finns många sorters te i Japan som är rika på vitaminer och nyttigheter. Jag dricker nästan aldrig kaffe nu. Jag äter nästan aldrig onyttigt bröd heller, eftersom det oftast inte smakar något. Men knäckebröd måste jag ha för mina tänder, och det köper jag på Ikea.

– Men det finns andra sidor av saken. Av de intervjuer mina studenter har gjort med sina mor- och farföräldrar framgår att flera är oroade över hur det ska gå på ålderns höst. Kommer de att komma in på något bra äldreboende? Det beror mycket på pensionen och på var man bor. För den som inte har haft hög lön eller en hyfsad försäkring, räcker nog pengarna inte till ett juste boende, säger hon.

Samtal med äldre om åldrande

Det var i en skrivkurs för årskurs tre och fyra som Gunnel gav studenterna i uppgift att intervjua sina mor- och farföräldrar om hur det är att vara äldre i Japan. Här följer ett urval av deras intervjuer, något förkortade.

Orden harmoni, respekt, renhet och lugn, i japansk kalligrafi avgränsar texterna.

Äldre borde få arbeta och få en inkomst

Mao Okamotos mormor är 79 år. Hon besöker sjukhuset oftare än förr eftersom hennes tänder och ögon blivit dåliga. Hon tycker det är fint att japanska regeringen betalar 90 procent av hennes medicinska kostnader . Men när Mao frågar henne om hon tycker Japan är ett gott land att bli äldre i, speglar svaret en kluven känsla.

Mao och hennes mormor.

– Jag kan inte säga det, men det är i alla fall inte så dåligt. Jag är missnöjd med möjligheterna för en äldre person att bli anställd och få en inkomst. Jag tycker om att sjunga och spela gateball (ett slags krocket), och det är naturligt att det kostar pengar. När jag vill tjäna pengar på mina hobbyer, går det inte. Det är inte omöjligt att leva på pensionen, men jag är ändå rask och kan arbeta. Jag hoppas att Japan ska se till att vi äldre personer som vill arbeta ska få göra det.

– Men jag får olika sorters service, så jag är nöjd med att bli äldre. Det är ganska billigt att till exempel se film och att sjunga karaoke. Jag känner inte till om det finns liknande tjänster i andra länder, men Japan har många äldre, och det är nog därför som en sådan service har utvecklats, säger hon.

Maos mormor spelar med sina vänner varje dag, så Mao tror att hon njuter av sitt liv. Men hon vill arbeta och tjäna pengar. Faktum är att cirka 72 procent av den japanska befolkningen är över 60 år, och även äldre personer vill arbeta. Andelen äldre anställda är inte särskilt stor, men den ökar alltmer. Mao hoppas att enkla jobb kan ges till äldre personer, så att de kan använda pengar som de själva tjänar.

 

 

Foto: Takako Okamoto

Bara det inte fanns krig. Det räcker.

Toshiki Ijichis morfar är 82 år och lever med Toshikis mormor. Han är sjuk och har blivit sämre på sista tiden. Han anser att regeringen borde göra mer för de äldre i Japan, i stället för att använda pengar till militären. Han är inte rädd för att bli gammal, men oroar sig för hur det ska gå med äldreboendet.

– Jag är rädd för att jag inte kan komma in på något bra ställe. Det är få som jobbar på äldreboenden. Bara rika människor får ett bra boende. Jag har inte riktigt råd, så jag är lite rädd för hur det ska bli.

Om han fick möjlighet att leva om sitt liv igen skulle han önska att det var annorlunda.

– Aldrig det här livet igen. Såklart vill man inte leva under krig. Det är fruktansvärt när man inte har något att äta eller ha på sig och inte har någonstans att bo. Jag hade inga skor och fick gå till skolan utan skor. Kan du tänka dig hur det är, när det inte finns något att äta, trots att man är ashungrig?

– Det fanns inget ris, utan sötpotatis blev vår huvudrätt. Jag blev nog trött på den. Men jag var tvungen att äta, annars hade jag dött. Vi fick plantera sötpotatis i trädgården i skolan i stället för att gå på lektionerna. Och när USA:s stridsflygplan flög över oss, fick vi gömma oss i en ”bokugou”, berättar han.

Om han fick leva ett annat liv önskar han bara att få slippa krig. Inte att vara friskare eller rikare.

– Nej, bara det inte fanns krig. Bara det. Det räcker.

Högre lön och minskad stress

Ayane Furukawa har gjort en intervju med sin moster, Mayumi Yamamoto, som arbetar på ett äldreboende i Okayama. Hon är 46 år gammal och har arbetat på äldreboendet i 20 år. Hon är kritisk till situationen och anser att omvårdnadsyrken är jobbiga på grund av arbetskraftsbristen, de oregelbundna arbetstiderna och den låga lönen. 

– Mest har jag upplevt sexuella trakasserier och våld av demenspatienter. Dessutom behöver vi göra många saker. Om man tycker om omvårdnadsyrken, måste man känna stress i en sådan situation. Jag känner till många patienter som är skilda eller som måste bo ensamma utan hjälp av sina familjer. Om man bor med sina gamla föräldrar, är det också svårt att ta hand om dem. Hur många personer kan leva tryggt och bekvämt? Jag tror det inte finns så många i Japan.

Högre lön och minskad stress behövs om omsorgen i Japan ska bli bättre tror hon, och lägger till:

– Å andra sidan är jag rädd för hur de unga ska kunna klara att ta hand om de äldre, eftersom de använder sms oftare än de pratar med människor.

Ayane tror att det är en fördom, men hennes moster säger att hennes erfarenheter gör att hon ser med oro på framtiden.

– Antalet arbetare inom äldreomsorgen är inte tillräckligt på grund av minskande födelsetal och en åldrande befolkning i Japan. Min lön är så låg att jag inte kan spara pengar till min ålderdom. Därför kommer jag inte att kunna använda äldreboende eller andra välfärdstjänster. Således vill jag inte leva länge.

Trots detta tänker hon sig att bo på ett vårdhem som äldre.

– Jag vill bo på ett vårdhem som är rent och fritt samt där de har snälla sköterskor och god mat. Jag vill inte att mina barn ska se efter mig, säger hon.

Att vara positiv är nödvändigt i livet

Suzuka Inoues mormors hus

Suzuka Inoues mormor bor i ett hus med trädgård och tycker om att odla. Hon föddes den 30 juli 1932 i Peru där hennes föräldrar bodde för att arbeta, men kom tillbaka till Japan som sexåring. När Suzukas mormor var nio år, började kriget.

– Då gick jag i skolan och odlade bönor vid vårt hus. Jag hade alltid med mig en påse och en vattenflaska. I påsen hade jag rostade bönor och riskex som nödproviant, eftersom det plötsligt kunde flyga många stridsflygplan på himlen och vi måste söka skydd. Jag var så rädd för kriget. Kriget fortsatte i fyra år. Vi hade svårt att få det nödvändiga för att överleva, berättar hon.

Det var en hård tid, minns hon. Därför tycker hon att man lever så lyckligt i överflöd nu. Men hon har sedan några år ont i knän och höfter.

Trots att jag går och träffar läkaren för att rehabilitera mig varje fredag, mår jag inte alls bättre. Men jag försöker att ta en promenad i min trädgård på morgonen. Och jag äter nyttig mat regelbundet. Eftersom jag har högt blodtryck, försöker jag använda mindre salt i rätterna.

– Det är viktigt att ha goda vanor för att leva länge och piggt. Det är även jätteviktigt att inte bry sig om dåliga saker. Jag är för trött för att bry mig om allt omkring mig. Så att vara positiv är nödvändigt i livet.

Att ha fina vänner är underbart

Shiori Yamasakis mormor har vitt hår och svarat ögon, hon ser pigg ut, tycker Shiori men hon vet att mormodern ibland måste åka till sjukhuset . När Shiori frågar sin mormor vad hon skulle göra om hon fick leva om sitt liv vittnar svaret om att hon fortfarande har stor verksamhetslust.

– Jag har många saker att göra! Särskilt tänker jag berätta om din mamma. Jag måste skriva eller tala om din mammas barndom och visa bilder för dig och dina syskon. Idag tycker jag att jag inte har tillräckligt med tid. Jag är inte pigg nu, så jag är rädd att jag inte kan göra det.

– Jag vill också göra sutror som är läroböcker i olika ämnen. Jag vill spela piano och binda blomsterkransar. Jag tror visst att jag kan göra allting, säger hon.

Shioris mormor försöker också leva på ett sätt som håller henne pigg.

– Jag äter ofta grönsaker och mindre sötsaker och mindre salt. Jag väger mig varje dag. Jag tittar på TV och gör morgongymnastik till ett TV- program varje morgon klockan halv sju. Några dagar i månaden pratar jag med mina kamrater. Jag är lycklig att få umgås mycket med mina vänner. Att ha fina vänner är underbart!, säger hon

Kalligrafi: Suzuka Inoues

De fyra tecknen mellan intervjuerna symboliserar den japanska teceremonin – en lugn och stilla stund kombinerad med tedrickande, som syftar till att uppleva inre frid och stillhet.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Utvecklad av Webbyrå Websoluto